Elva prydligt uppradade köttbullar på ett avlångt fat är Gustaf Westmans senaste provokation. När den första reklambilden från formgivarens samarbete med Ikea lades upp på företagets svenska Facebooksida i somras blev det ungefär så som han hade tänkt.
– Hälften blev arga, hälften såg ett samlarobjekt.
Inlägget med hans blå serveringsfat, som såldes in som en tallrik specifikt för köttbullar, fick hundratals kommentarer. Ilska vädrades över ful och opraktisk design, där varken sås eller potatis fick plats. Stämningen blev så uppskruvad att Ikea till slut fick gå in och radera kommentarer som bröt mot reglerna.
Gustaf Westman vet, eftersom han läste allt. Han brukar göra det.
– Folk skrev att det var ett brott mot svenska traditioner, säger han med överdriven västgötska och myser.
Att formgivaren från Borås tar kritikstormen med ro är en underdrift. När man pratar med Gustaf Westman blir det snabbt tydligt att han är en sådan som gillar att prata i kursiveringar när han vill betona något. Och kritikstormen, den välkomnar han.
Är det en typ av nättrollande du håller på med?
– Nja, så långt skulle jag kanske inte sträcka mig. Uppmärksamhetsgrejen är bara ett lager. I grund och botten är jag bara extremt besatt av bra design. Jag gör en köttbulletallrik för att jag blir uttråkad ibland och vill ha lite kul.
Gustaf Westman slog igenom stort på internet runt 2021 med sin fulsnygga ”Curvy mirror”. En skrymmande spegel med klumpig ram, hyfsat enkel att tillverka en variant på själv om man inte råkade ha 24 000 kronor över. Att spegeln ser ut som den gör var ingen slump.
– Jag förstod att influencers outfits var en viktig grej. Och jag förstod att det var smart att göra en spegel som var med i bilden, att spegeln blev en del av outfiten, säger han.
Folk med koll blev sura, eftersom den kurviga formen lånade skamlöst från franska och italienska designföregångare. Ändå såg man den snart dyka upp i flödena i vart och vartannat influerarhem under pandemin. Spegeln kopierades, det uppstod en hel gör-det-själv-kultur. När kändisar som Olivia Rodrigo, Demi Lovato, Maddie Ziegler, Peggy Gou och andra började posta bilder på svenskens design växte det internationella surret runt hans namn.
Det var som om Gustaf Westman snappade upp zeitgeisten. Såg – och slog mynt av – det pågående smakskiftet inom inredning, som gick från sober greige till ironisk färgsplash för de modiga.
Fem år senare är han eftertraktad på den nivån att Mercedes-Benz ger honom fria tyglar för en ny bilmodell. Och så Ikea förstås, som han har gjort den nya julkollektionen för, där köttbulletallriken ingår. Den är redan slutsåld, långt före första advent, och säljs numera för flera gånger originalpriset på andrahandssajterna.
Men att det är en julkollektion stämmer inte riktigt, rättar Westman, det är mest en teknisk definition. Han har medvetet designat bort det juliga i julen.
– Det är för att jag inte tror att min generation kan ha julpynt längre, det vill säga saker som bara tas fram en gång per år. Kolla bara på mig, jag driver ett företag med flera anställda. Ändå bor jag kvar i min etta. Var ska jag få plats med en låda julpynt? Varför skulle alla de som flyttar runt i andrahand orka ha julpynt?
När vi ses hemma i lilla ettan på trettio kvadrat är Gustaf Westmans hår fortfarande blött efter löprundan. Den här morgonen blev det Hornstull–Årstaviken och tillbaka. Att springa har blivit ett dagligt måste för att rensa hjärnan, förklarar han. Adhd? Jajamän. Även om det aldrig har blivit formellt utrett.
– Det räcker väl med att se hur det ser ut härinne?
Det har gått några dagar sedan han kom hem från USA. Det var flera jobbmöten, bland annat på ett stort leksaksföretag och om ett inredningsuppdrag för ett hotell. Men han hann också med ett Halloweenfirande med gamla kompisar i Los Angeles.
– Vi var på tre olika hemmafester, tänk 300 personer i galna Halloweenoutfits. Väldigt ikonisk LA-känsla på den kvällen.
Sedan Donald Trump tog över har han märkt av ett skifte i det där kompisgänget, som alla bor i den trendkänsliga stadsdelen Silverlake.
– Jag brukar skämta med dem om att de är woke. Jag kallar det för Silverwoke: ”Ni beter er som vi gjorde för åtta år sedan i Sverige.” Men nu har de blivit mer patriotiska, de vill försvara sitt land. Jag förstår inte varför.
Din största marknad är USA. Vad är det du har som företagen vill åt?
– Alla som träffar mig därborta ser det som att jag riktar mig till en ”new generation”. Det är så här ”social media” och ”gen z” och ”Y2K”. Det är mycket sådana buzzwords. Jag är mer så: Jaja, det blir bra.
I lägenheten på Södermalm är känslan lite som att befinna sig i ett pyttelitet Gustaf Westman-museum, där en odiskad tallrik bakom soffan är det enda som skvallrar om en faktisk bostad. Vi sätter oss vid hans egendesignade matbord och dricker kaffe ur hans egendesignade koppar, kända från Instagram. Ur högtalaren hörs Robyns nya singel.
Det enda som bryter av färgschemat i rummet är två slitna ”Grand prix”-stolar i laminerat trä av Arne Jacobsen, Gustaf Westmans stora designförebild.
Det är lite svårt att föreställa sig?
– Kanske, men också inte alls. Jag delar samma designfilosofi. För de skandinaviska minimalisterna handlade det om att använda materialet till fullo. Det var en form, en färg, ett material. På en sekund har du förstått idén och funktionen. Det är själva grejen med mina saker också. Sen gör jag kanske inte den här trä-och-vitt-minimalismen, men principen är samma.
Gustaf Westman växte upp i lilla Dalsjöfors utanför Borås. Nu för tiden åker han ofta hem till familjehemmet och bor över, inte bara vid jul. En del av företagets lager ligger i närheten, där pappan numera jobbar extra. Han är pensionerad brandman, syrran jobbar på Sahlgrenska. Vore det inte för mamman hade han troligen gjort något annat, tror han.
– Hon har alltid varit duktig på att inreda. Ingen annan i Dalsjöfors hade de möblerna vi hade. Hon letade på loppisar, på Blocket. En gång åkte hon och fyndade ett helt lager av Arne Jacobsen-stolar, när gamla McDonald’s på Avenyn i Göteborg skulle bygga om.
Gustaf Westman ägnade uppväxten åt att rita.
– Jag har hundratals skissblock fyllda med olika klänningar. Om vi var på skidresa ritade jag skidkläder med matchande hjälmar och designade om hela skidsystemet, inklusive åkkorten. Att förbättra allt genom design, det var min idé. Men jag visste inte vad det var för slags jobb. Jag kände ingen som jobbade kreativt.
Lösningen blev arkitektutbildningen på Chalmers i Göteborg – ett slags eftergymnasial variant av naturvetenskapsprogrammet för de kreativa. Efter att ha sökt fyra gånger kom han till slut in.
– Arkitekt var konkret, det var ett yrke, det var brett. De gamla skandinaviska formgivarna var alla arkitekter i grunden. Det var något jag kunde förstå. Jag visste inte ens vad Konstfack var. Pluggar jag till arkitekt kan jag bli vad som helst, tänkte jag.
Efter tre års studier blev det bara ett års jobb i branschen, innan han gick vidare.
– Det var väldigt seriöst, väldigt inom en ram. Jag kämpade mycket i början, jag ville ha bekräftelse från mina idoler i den här världen, men fick inte det. När jag insåg att jag kunde skita i det så kändes det väldigt skönt. Jag har kunnat släppa taget och jobba mer med humor i stället.
På ytan går det inte att se att Gustaf Westman är arg. Framför mig sitter en käck boråsare i motljus, en blondin med skojig mustasch. Men när han pratar om den svenska arkitekt- och designbranschen är det som att han håller en knuten näve i fickan. Han berättar att både Stockholm furniture fair och Stockholm design week har ställts in nästa år, att stora företag har tvingats säga upp personal och jämför med hur han själv drar timslånga köer till sina tillfälliga butiker i Amsterdam och Paris.
– Jag kan tycka att det är lite lol att Designsverige krisar. Ändå fortsätter man utbilda Konstfackselever på samma sätt, där hur man producerar något på rätt sätt är viktigare än att man når ut. Folk är väldigt inåtriktade, man har inte tentaklerna riktade utåt. Jag kan ofta känna: Vem gör ni det här för liksom? Vad händer ute i världen? Kommer nån ens att gilla det här?
Den här elitismen du beskriver i branschen, att det finns en idé om vad som är fint och fult, är intressant. Den känns allt mer sällsynt inom andra kulturområden. Kanske för att design och inredning fortfarande är identitetsbyggande på ett sätt som till exempel musik har slutat vara, eftersom den inte längre kostar pengar.
– En fråga som jag ofta får är om jag designar något bara för att det ska fungera på sociala medier.
Vad är ditt svar?
– I vissa fall ja, absolut. Jag tar sociala medier på väldigt stort allvar. Och jag upplever att jag blir banaliserad för det. Det ses som lågstatus.
Du gör kommersiella samarbeten med globala företag. Folk tycker väl att du är en sellout?
– Arkitektgubbarna tycker säkert att jag är en sellout. Men tiderna förändras. I dag är i så fall alla sellouts.
Gustaf Westmans Instagramkompatibla design får ibland stå som symbol för senkapitalismens totala överflöd. I Aftonbladet Kultur publicerades i höstas en analys av hans formgivning som fick rubriken ”Han står för tiden då vi har allt – men vill ha mer”.
Själv hatar Gustaf Westman att prata klimat- och miljötänk kopplat till sin design. Och att gå ut och fira att socialisten Zohran Mamdani nyligen blev vald till ny borgmästare i New York, som hans amerikanska kompisar gjorde, tycker han är cringe.
Men innan han får förklara varför i den här texten, behöver den vansinniga baguettehållaren introduceras. Det är en rosa spiral med handtag, där baguetten liksom ”förs in”, och togs fram inför en tillfällig butiksöppning i Paris i somras. Bilder på chica parisare hjälpte till att göra den viral, samtidigt som den i samma flöden hånades för att vara ”peak överkonsumtion”.
Gustaf Westman var nöjd den gången också. Allt gick enligt plan.
– Det blev jättebra. En turistfotograf som tar sådana där bilder framför Eiffeltornet köpte fyra stycken. Hur kul?
Gustaf Westman vet, som många andra, att sex säljer. Baguettehållaren är inte det enda av hans designföremål som väcker ekivoka associationer, även om det sällan uppmärksammas i artiklar. Att formen på hans rosa citruspress, döpt till ”Juice squeezer”, helt uppenbart påminner om en överdimensionerad vuxenleksak är det knappast bara min hjärna som tänker. På Instagram komplimenterades den som hans ”most gay design so far”.
Själv blir han fnissig, snudd på blyg, när ämnet kommer på tal.
– Jo… Det stämmer att jag gillar att designa saker som är sexiga eller cute, man vill bara äta dem. Den finaste komplimangen jag har fått för min design är att man vill stoppa den i munnen. Som när man träffar en gullig bebis och bara känner…
Här byter han till bebisspråk mitt i meningen.
– Du är så gullig att jag bara vill äta upp dig! Det är den känslan jag vill åt!
I somras spelade han och några vänner in en ännu osläppt kortfilm som kretsar runt nämnda juicepress. Det är en one night stand-historia i naturskön miljö, inspelad i Småland, där Gustafs amerikanska pojkvän spelar huvudrollen. Paret har varit ihop i ett halvår. De träffades via Instagram, när Gustaf lajkade en bild.
När han visar klipp ur den mjukporriga kortfilmen kan han inte hålla tillbaka.
– Visst är han snygg? Visst är han den snyggaste killen du har sett i hela ditt liv?
Faktiskt! Du verkar helt nykär. Men jag märker att det här är känsligt att prata om. Varför?
– Det är väl för att det är personligt. Jag har inte pratat om det offentligt förut. Jag kom ut sent, jag var 21–22 år. Men för mig själv kom jag ut tidigt. Jag har alltid känt mig annorlunda. Jag var en ganska tänkande person. Samtidigt har jag vuxit upp i en sjukt trygg, otoxisk miljö så när jag väl kom ut till mina kompisar var det ingen som brydde sig.
Har det påverkat ditt sätt att designa?
– Det finns ju en stämning av att man som straight man hatar på det som är inredning. Det vill säga inredning som i fint, piffigt, blommigt. Fint hemma liksom. Gör man den typen av objekt som kille så förväntas det kanske vara något i trä som man bara har snickrat ihop. Eller metall.
– Min design är nog ganska queer när jag tänker efter, men den är också könlös. Den passar inte in i något fack. Men jag tänker inte så mycket i feminint eller maskulint, jag bara gör.
I SVT:s serie ”Nordisk design – en kärlekshistoria” spåras nutida inredningstrender bakåt i tiden. Även om Gustaf Westman själv inte är med i serien blir det tydligt att hans ironiska design har mycket gemensamt med 1980-talets postmodernister, som designkollektivet Memphis, med italienaren Ettore Sottsass i spetsen.
I samma grupp ingick Los Angeles-baserade Peter Shire. Genom nya vänner i USA har Gustaf Westman lärt känna honom och andra amerikanska konstnärer.
– Det är befriande med de här 80-talsikonerna. Sociala medier fanns inte, så de kunde inte göra fel. Det jag slås av när jag träffar dem är att de är så snälla och varma. I dag känns det som att man måste distansera sig från sitt skapande om man ska bli tagen seriöst. Man får inte göra fel i sociala medier. Man måste ha ett filter och jag orkar inte det.
Resonemanget hör ihop med varför Gustaf Westman avskyr att prata klimat- och miljö i intervjuer.
– Det känns bara som hyckleri. Jag producerar saker, det är inte miljövänligt, punkt. Jag är livrädd för greenwashing. Det är därför jag inte berättar att baguettehållaren, som exempel, 3D-printades i tjugo exemplar på ett ställe i Märsta.
Och så blev den en symbol för ”peak överkonsumtion”.
– Tro mig, jag tycker inte heller att baguettehållaren behövs. Jag är inte dum. Den har ingen funktion, den har inte löst ett problem. Det finns inte en enda människa på hela jorden som har efterfrågat något som håller i ens baguette…
– Samtidigt tycker jag att den måste få lov att finnas. Den har ett existensberättigande, eftersom den sprider glädje. Man får tillverka ”Grotesco” och ingen klagar på det. Men tillverkningen av ett enda avsnitt ”Grotesco” påverkar klimatet långt mycket mer än min baguettehållare i tjugo exemplar. Jag förstår att det är lättare att kritisera den än att sätta sig in i komplex utsläppspolitik.
– Vi unga designers i Sverige, både jag och folk på Konstfack… Att det är vi som förväntas göra det klimatvänliga jobbet, det kan jag tycka är rätt sjukt.
Varför var det töntigt när dina kompisar firade Mamdani?
– Äsch, jag förstår att det betyder mycket för dem att han vann, det betyder ju såklart allt… men de känns lite lost där borta. Det verkar vara väldigt svårt att vara ung i USA i dag.
Jag är nyfiken på vad du och Peter Shire pratade om.
– Jag pratade ut om att jag känner mig så kommersiell, skrattar han.
Och?
– Och han tröstade mig med att Memphis arbetade på samma sätt. Det var ju inte så som många tror, att Ettore Sottsass drog in de bästa formgivarna i världen för att göra revolution. Memphis var ett möbelföretag, ägt av en jätterik man i Italien som anställde de här formgivarna. Det skulle gå med vinst. Det tycker jag är fett intressant.
Varför?
– Det som i dag hyllas som en progressiv konstgrupp var i själva verket en grupp som verkligen hade tentaklerna utåt, som formgav möbler i syfte att väcka uppmärksamhet och att sälja.
När Gustaf Westman är i USA blir han numera hembjuden till klicken av konstnärsvänner, de flesta sjuttio plus och bosatta på Manhattan.
– Alla bor i stora vackra lägenheter, eftersom man fortfarande kunde det på 80-talet. Jag har inga pengar, så jag har landat i att om jag vill arbeta i samma skala, så behöver jag göra kommersiella samarbeten. Jag upplever att jag blir mer förstådd utomlands än hemma i Sverige. Här ser gamla människor ner på influencerkulturen, men de glömmer att det är deras generation som har skapat detta konsumtionssamhälle, monstret.
Kaffet i de egendesignade kopparna är uppdrucket. Innan DN:s fotograf kommer och byter av i den lilla lägenheten, frågar jag om han tror att han kommer att flytta ihop med sin pojkvän. (Kanske, är svaret, men i så fall får det nog bli i New York.) Hur ser han på att eventuellt behöva kompromissa kring sin utpräglade inredningssmak?
Han kommer att tänka på en video, som nyligen blev viral på Tiktok, som var rätt taskig.
– Kritiken handlade om att jag nästan bara har min egen design hemma. ”Föreställ dig att behöva dejta någon som är så självupptagen som Gustaf Westman.” Jag har faktiskt tänkt en del på det där.
Vad har du tänkt?
– Att även om det är så här jag uttrycker mig, så vill jag nog inte leva så här på sikt. Min dröm är att mitt nästa boende kommer att se ut på ett annat sätt.
Läs mer:
Ikea anklagas för plagiat – inleder utredning
Här bestämmer H&M:s designchef hur världen ska klä sig
