Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Ingeborg Bachmann
”Malina” och ”En plats för tillfälligheter”
Övers. Linda Östergaard
Ellerströms, 341 och 79 sidor.
Nu har det gått hundra år sedan en av den tyskspråkiga litteraturens märkligaste författare, österrikiska Ingeborg Bachmann, föddes i Klagenfurt nära gränsen till Slovenien. Lagom till jubileet återutger Ellerströms Linda Östergaards lysande översättning av ”Malina” Bachmanns enda fullbordade roman. Helt ny är Östergaards tolkning av ”En plats för tillfälligheter”, det tal som Bachmann höll då hon år 1964 fick Büchnerpriset.
Som Östergaard påpekar i sitt efterord till den senare volymen tillhör Bachmanns författarskap det slag som det är lätt att bli besatt av. Det finns så mycket småsaker att upptäcka – dikter, brev, fragment – och så många trådar att dra i. Hur förhåller sig den tidiga poesin till den senare prosan? Vad ville hon med det oavslutade romanprojektet ”Todesarten” (”Sätt att dö”)?
Förtrollningen som utgår från verket förstärks lätt av mytologin kring personen Bachmann. Redan under sin livstid uppfattades hon som något av en tragisk hjältinna. (Och samtidigt en sorts nästan-man, ett könlöst geni: inte ens under det kompakt patriarkala 1900-talet ifrågasattes hennes storhet som författare.) Kärleksaffärerna med Max Frisch och Paul Celan, alkohol- och tablettmissbruket, den förtida döden i sviterna av en sannolikt självförvållad lägenhetsbrand – i biografin finns gott om stoff till helgonlegender.
Också berättaren i ”Malina” vet en del om lidande. Hon, en namnlös kvinnlig författare, bor tillsammans med titelgestalten på Ungargasse i Wien. De lever ihop men är inte gifta, kanske inte ens ett kärlekspar. Förälskad är berättaren snarare i den något yngre tvåbarnspappan Ivan. Han bor tvärsöver gatan och utgör den andra polen på den planet som hon kallar för ”mitt Ungargasseland”.
Om dagarna skriver kvinnan på ”Todesarten”, ett litterärt projekt som alltså bär samma namn som Bachmanns eget. Men mer tid ägnar hon åt de båda männen. Den kyligt stabila Malina håller henne flytande; Ivan står för nyckfullhet, passion och självutplåning. Prosastycken i första person varvas med dialoger och telefonsamtal, som för att framhäva hur jagets medvetande ockuperas av den älskade: ”Jag lever i Ivan. Jag överlever inte Ivan.”
Romanens andra del heter ”Den tredje mannen” och introducerar just en sådan. Det är jagets våldsamma och sadistiska far, som dyker upp i ett större antal drömlika sekvenser. Ur en psykoanalytisk synvinkel – vi befinner oss trots allt i Wien – är det tydligt att han alltjämt dominerar henne.
Till sist når jagets underkastelse under männen sin logiska fullbordan. I den tredje delens berömda slutscen försvinner hon långsamt in i köksväggen. Malina befinner sig i samma rum men ignorerar det som håller på att ske. I stället tar han emot ett telefonsamtal från Ivan, som frågar om hon är hemma. Nej, säger Malina. Det har aldrig funnits någon kvinna här med det namnet.
Numera betraktas ”Malina” av många som Bachmanns mästerverk. Själv tog jag stort intryck när jag i tjugoårsåldern läste romanen för första gången. Vid återseendet infinner sig dock en överraskande ambivalens. Det är något med texten som får mig att tänka att den känns daterad. Ett otillräckligt omdöme, förstås – för vilket äldre konstverk är inte daterat, i bemärkelsen indränkt i en tid som inte är den rådande? Är Kafka daterad? Goethe?
Med hopp om precision letar jag mig fram till den tyska litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki. Denne betraktade Bachmann som 1900-talets kanske mest betydande tyskspråkiga poet. Till prosan förhöll han sig dock avvaktande. I en recension av novellsamlingen ”Simultan”, publicerad i Die Zeit 1972, kallar han Bachmann – famöst – för en ”gefallene Lyrikerin”, en ”fallen poetissa” (eller snarare poet: den tyska könsböjningen saknar svenskans pejorativa klang).
I samma text utdelar Reich-Ranicki ett par hårda ord om ”Malina”. Romanen beskrivs som en ”grumlig vattensamling, som vissa därför – och enbart därför – också håller för djup”. Anspråket är ”pseudofilosofiskt”, symboliken ”tungrodd och pretentiös”.
Senare Bachmannläsare har gärna avfärdat Reich-Ranickis kritik som sexistisk. Det har han till viss del sig själv att skylla: adjektivet ”fallen” kommer ju med barlast när det används om en kvinna. Men att se omdömet som enbart motiverat av inskränkthet tycker jag är att förenkla saken, särskilt med tanke på Reich-Ranickis beundran för Bachmanns lyrik.
För ärligt talat, har han inte en poäng? Finns det inte något skissartat och besvärande preciöst över ”Malina”? I enskilda delar, som slutscenen, vidhåller jag att den är mästerlig. Men lika ofta dras Bachmann till en sorts mystisk förkonstling som jag förknippar med det förra seklets tröttaste avantgardism. Det är kanske ingen slump – om än inte heller Bachmanns fel – att det gick att göra en så usel film av ”Malina” som Werner Schroeter lyckades med år 1991.
”En plats för tillfälligheter” uppenbarar sig däremot som ett litet mästerverk. Det är en bildrik, poetisk text som har föga gemensamt med konventionella tacktal. Bachmann talar om det Västberlin där hon i början av 1960-talet vistades som stipendiat. En hemsökt plats, full av ruiner och spioner, oscillerande mellan ett ohyggligt förflutet och en osäker framtid.
Miljöscener – krogar i Moabit, damer i filthatt på Café Kranzler – korsklipps med bilder från ett mentalsjukhus. Om det nu är en korsklippning. Hos Bachmann kan ”patienterna” som vallas i skogarna lika gärna vara berlinarna själva.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur