Skämta bäst ni vill om djurskräckisar (en tillräckligt charmig subgenre för att inspirera dvd-boxar i stil med Studio S-utgivna ”Djävla djur”), men den rörliga bildens kärleksaffär med glupska rovfiskar är tveklöst av det anrikare slaget.
Steven Spielbergs 50-årsjubilerande ”Hajen” (1975) blev som bekant så populär att den lade grunden för ett nytt slags storfilmsmaskineri, den så kallade blockbustern. Ett arv som den koreanska barnlåten ”Baby shark” lyckats föra vidare så framgångsrikt att den sedan november 2020 toppat listan över tidernas mest sedda youtube-videor.
Så visst skriver ”Dangerous animals” in sig i en kioskvältartradition när ägaren till en hajsimningsbåt lugnar ner två passagerare genom att börja sjunga på just ”Baby shark”. Det här är en haj som hajar, för att parafrasera den charmiga barnfilmen från 2004. För att skilja sig från mängden – småskaliga rysarvarianter à la ”Open water (2003) och ”47 meters down” (2017) respektive mer bombastiska ”Deep blue sea” (1999) och ”The Meg” (2018) – satsar ”Dangerous Animals” på ett hybridspår.
Förutom att verka i turismbranschen visar sig båtägaren också vara seriemördare. När en amerikansk surfartjej (Hassie Harrison) vaknar upp i fångenskap börjar en överlevnadskamp som skildras parallellt med ett engångsliggs (Josh Heuston) räddningsförsök.
Mördaren visar sitt rätta jag med skogstokig stirrblick och hysteriskt leende. För honom är offerritualen en show i hans regi…
Mördaren visar sitt rätta jag med skogstokig stirrblick och hysteriskt leende. För honom är offerritualen en show i hans regi, lika mycket en bearbetning av en trasig barndom som den hajolycka han själv var med om som liten. Platt så det förslår, men vad spelar det för roll i sammanhanget? Hur viktig är seriemördarens patologi i en hajskräckis?
Genom att stå på två genreben försöker ”Dangerous animals” göra det enkelt för sig. Det är som att manusförfattaren Nick Lepard utgått från en 1+1-logik, där en medioker hajfilm i kombination med en medioker seriemördarfilm blir starkare ihop. Men ekvationen går inte ihop, alltför ofta trampas det vatten.
Den buskigt vildvuxna Jai Courtney i huvudrollen (lanserad som ung hunk tidigt 2010-tal i ”Die hard”- och ”Terminator”-uppföljare) väljer att satsa på en komisk vinkel vilket ändå förhöjer filmen. Hans seriemördarfigur håller gärna små föreläsningar om rovdjur, teatralt passionerat som bara en filmpsykopat kan, men är så underhållande att även den slitnaste onelinern får en att dra på munnen. Han skruvar upp klyschorna, helt enkelt. Har roligt med dem.
När den gamla hajolyckan kommer på tal påpekar han att det inte var hajens fel. Relationen hade kunnat vara som den mellan en galning och dennes favoritvapen, men regissören Sean Byrne hedrar antagonistens respekt genom att varva renodlade skräckscener med vackrare passager där hajar filmas i slowmotion till melankolisk musik. Dessa små påminnelser om undervattenlivets naturliga skönhet gör knappast filmen mindre spretig, men oväntat nyanserad.
Se mer: Hajfilmer med glimten i ögat. ”Sharknado” (2013), ”The shallows” (2016), ”Under Paris” (2024).
Läs också:
Filmhaj hotar Paris-OS – i verkligheten är hajarna de hotade
