Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Håkan Nesser
”Domino”
Albert Bonniers förlag, 349 sidor
Nej, det går inte att bortse från Håkan Nessers egen brottshistoria vid läsningen av hans nya roman. Elefanten i rummet rusar runt som ett påtänt cirkusdjur på besök i Kosta Bodas presentshop, ivrigt påpiskad av författaren själv.
Först en kort rekapitulation: Håkan Nesser åtalades 2023 för grovt skattebrott, friades i tingsrätten men dömdes senare i hovrätten till 18 månaders fängelse och nekades prövningstillstånd i Högsta domstolen. Nesser ansåg sig oskyldig och berättade ymnigt i otaliga tidnings- och tv-intervjuer om rättsövergreppet han tyckte sig vara utsatt för.
Fängelsestraffet är sedan i somras avtjänat och författaren använder sig nu av de vapen han behärskar, nämligen orden. Den seger han inte kunde få av rättssamhället avnjuts i stället i en lustfylld litterär hämndorgie.
Redan i förra romanen ”Det finmaskiga nätet” lät han en synnerligen oduglig manlig karaktär vid namn Adamsnouk, som fått sparken från Skatteverket, ställa till det i samband med en brottsutredning. I nya ”Domino” är sataniska skattehandläggare och det korrupta rättssamhället själva motorn i berättelsen. Undertiteln är talande, ”Dåren, domaren och den välkammade mannen från Pirayaministeriet”, där ingen behöver leva i tvivel om vilket statligt verk som liknas vid pirayor.
Boken består av tre delar, nödtorftigt hophållna av lösa trådar. Del ett kretsar kring en man som dömts till livstids fängelse för en mordbrand där fyra personer dött. Men är han skyldig? Och hade han verkligen utsatt sin sextonåriga styvdotter för sexuella övergrepp före branden? Det får vi aldrig svar på och både den dömda mannen och hans styvdotter försvinner så småningom ut från sidorna för att aldrig återkomma. Det gör däremot författaren Benjamin Tupra som tjänat miljoner på sin internationella succébok om mordbrännaren.
Givetvis är författaren oskyldig och domaren både korrumperad och utsatt för utpressning.
I del två är huvudkaraktären en domare som, mot bättre vetande och all rättsmedvetenhet, dömer Tupra till fängelse och höga böter för skattebrott. Givetvis är författaren oskyldig och domaren både korrumperad och utsatt för utpressning. Återigen dyker en svag figur vid namn Adamsnouk upp, denna gång som en kvinnlig lekmannadomare som av oklara skäl lägger sin röst på den orättfärdigt fällande domen.
Så här långt i Håkan Nessers nya roman är jag synnerligen tveksam. Hans språk, som alltid varit en smula omständligt men samtidigt haft en lätthet och en underfundig klangbotten, är här bara tungt, stelt och nästintill manierat. Det blir ett idisslande om livet, döden, kärleken och allt däremellan, där alla karaktärerna har samma röst oavsett om de är unga eller gamla, kvinnor eller män. Det Nesserska tilltalet ligger som en blöt filt över sidorna och texten har fastnat i sin form.
Men i den tredje delen lossnar romanen i beskrivningen av den pensionerade skattehandläggaren Henry Verloren, som manipulerat domen mot författaren Benjamin Tupra, liksom otaliga andra felaktiga skattedomar. Han var en otrevlig typ redan på skolgården, skulle ha passat perfekt som KGB-officer och han bär troligen ansvar för många skattebetalares självmord. Ondskan personifierad helt enkelt. Men det som gör att den sista delen av romanen får vingar och flyger, är mysteriet med två gravstenar med namn på levande personer. Här finns drivet, lekfullheten och de oväntade vändningarna som gör att det är svårt att sluta läsa. Det svartvita tonar över i gråskalor, de moraliska frågorna om syskonkärlek och syskonrivalitet, liksom om hämnd och rättvisa, känns allmängiltiga och inte längre som en privat vendetta.
”Domino” hade kunnat bli en av Håkan Nessers bästa romaner. Om inte hans egen hämndlystnad hade kommit i vägen för litteraturen.
Läs fler texter av Kerstin Särneö och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur