Liljevalchs grupputställning ”Stockholms kosmologier”, som nu fyller Bergstenhuset, innehåller en god portion bra konst. Men den är samtidigt visuellt och konceptuellt minst sagt spretig.
Utgångspunkten sägs vara ett ”fokus på det internationella och kosmopolitiska i stadens samtida konstscen”, del 2 av förra årets ”Stockholms kosmologi”. Konsthallen vill fortsätta sin ”genomlysning av den svenska konstscenen genom att ta flera nya beröringspunkter i beaktande, och genom att blicka utåt”. Mot Sydafrika främst. Men visar det sig, även andra länder i Afrika och ett i Sydamerika, plus platser i Sverige långt utanför huvudstaden.
Utsagorna om utställningen är sällsynt lösa i kanterna, som ”någonting öppet, motsägelsefullt och i ständig förändring, och samtidigt globalt sammanflätat”. Det hela är så grumligt att jag kämpar förtvivlat med att förstå konceptet – trots mångårig erfarenhet som konstkritiker. Det blir knappast bättre av katalogens blandade kompott, med ett flertal konstnärspresentationer som är ofokuserade eller rent av obegripliga.
Vissa ledtrådar ges visserligen i ett inledande samtal mellan de välmeriterade curatorerna, konsthallschefen Joanna Sandell Wright och Storm Janse van Rensburg – men de famlar också. Följt av påståendet om att det ”kommer att bli tydligt när utställningen är färdiginstallerad”. Nä, säger jag. Och blir pinsamt berörd av katalogens oblyga proklamation: ”vi har gjort en fantastisk utställning”.
Men som sagt, fantastisk konst finns här ändå, på några ställen intressanta korskopplingar och lyckliga sammanträffanden, liksom bryggor över till ”When we see us” i Liljevalchs annex.
Denna rättmätigt hyllade vandringsutställning med svart figurativ konst från det senaste seklet har Storm Janse van Rensburg varit inblandad i, då verksam på Zeitz MOCCA i Kapstaden och nu på Javett art centre i Pretoria. För övrigt har Sveriges mångåriga engagemang mot apartheid i Sydafrika resulterat i ett rikt och fortsatt konstnärligt utbyte.
Så för att få ett bredare sammanhang är mitt råd att se båda utställningarna. I Bergstenhuset underlättar det också att läsa de mer konkreta väggtexterna.
Salad Hilowle fortsätter sitt synliggörande av afrosvenskarnas bortglömda kulturhistoria, här med ett nytillskott av ”Mazahr” i en vit gipsmedaljong. Hon var en tjänstekvinna som 1862 följt med en svensk familj från Sydafrika till Kalmar, omtalad som ”Svarta Sara”.
Hilowles installation är lite gles och kan med fördel kompletteras genom ett besök på hans separatutställning på Cecilia Hillström gallery, döpt till ”När morgonstjärnan brinner” efter Cyndee Peters bidrag till Melodifestivalen 1987. Även på galleriet finns en representation av ”Mazahr”, liksom av Gustav Badin, en profil vid det gustavianska hovet som konstnären själv personifierar i en tablå. Detta i ett nytt trekanaligt videoverk med mörka underströmmar men även humor och värme.
På Liljevalchs återkommer Mazahr Makatemele, den första svarta kvinnan i Sverige, i ett suggestivt videoverk av sydafrikanska Kitso Lynn Lelliott. Och det närmaste man i dag kan komma Hilma af Klint andliga universum är nog Ylva Snöfrids rituella konst. I hennes symbolmättade, spiralformade installation hänger 24 hallucinatoriska målningar skapade under påverkan av höjdsjuka.
Loulou Cherniets installation är i sin tur en rumsligt omslutande men kollapsad variant av projektet ”State design” på Bildmuseet i Umeå. Motiven är hämtade från Öbacka strand, som en generisk modell av ett modernistiskt höghusområde. Här finns också kopplingar till studier av Addis Abebas moderna arkitektur och en underliggande kommentar till problematisk stadsplanering.
Störst utrymme på Liljevalchs får den hittills okände Lefifi Tladi; bildkonstnär, poet och slagverkare. Han växte upp i Sydafrika, engagerade sig i Black consciousness movement och lever sedan länge i exil i Sverige. Hans fullproppade sal är ett vitalt virrvarr av målningar, collage, skulpturer och teckningar på pappersrullar. Det är en färgstark, abstraherad formvärld, ofta visuella representationer av improvisationsjazz.
I rummet intill hörs märkliga ljud från Pia Sandströms utforskning av ”platsens själ”: Liljevalchs historia, byggnadens beståndsdelar, inneboende vibrationer och överlagrade minnen. Även Kayo Mpoyi, som imponerade på Mejans examensutställning i våras, gräver i minnen. I målningar, kolteckningar och texter vecklar hon ut familjens episka, mångfasetterade historia, med start i Kongo.
Filippa Arrias ägnar sig också åt att forska i sin bakgrund, i synnerhet familjens rötter i Surinam, en före detta nederländsk koloni. Här finns gestaltningar av historiska sår men även en kultur av motstånd och tolerans. Därtill inspelningar från det nederländska kungaparets turné för att be om förlåtelse för koloniala brott. Denna ”apology tour” nådde även Kapstaden, där Garth Erasmus var inbjuden till ceremonin på ett museum om slaveriets historia.
I hans videoverk är smärtan som uttrycks av Uncle Mike, en khoisansk kung, så intensiv att jag med en klump i magen måste retirera ut till skulpturhallen. Där är atmosfären istället påfallande stillsam. Installationen av den unga konstnären Inga Somdyala ska föra tankarna till Kapstadens sjöfart med rep, salt och röda ”segel” i ett traditionellt amaXhosa-tyg. Men han bemästrar inte riktigt skulpturhallens väldiga rymd.
Betydligt bättre fungerar rummet med Bronwyn Katz sten- och drivvedsinstallation på väggarna och Theresa Traore Dahlbergs ”Signals beyond”, ett golvverk uppbyggt av kasserade kretskort och små metallskulpturer med mytologiska ekon från Burkina Faso. Här uppstår en poetisk dialog, där historiska lager och materialen i sig är grunden för energiutstrålningen.
Ett fruktbart samspel uppkommer även i Liljevalchs centrala del, konsthallens mittskepp, med verk av tre konstnärer som alla har en uttalad känsla för materialitet. Men bildspråken är högst olika.
Den största gåtan är varför Karim Boumjimar, spanskfödd med marockanska rötter och verksam i Köpenhamn, är representerad på denna utställning. Men hans stora urnor med en queer bildvärld, där människor, djur och natur smälter samman, fungerar ändå fint ihop med Sara-Vide Ericsons fysiska landskapsmåleri – på en gång djupt förankrat i Hälsinglands mylla och konstnärens kroppsminnen.
Särskilt snyggt installerat är Igshaan Adams angränsande verk, ett genomskinligt draperi med spår av händer och växtlighet mot den fyra meter höga bergsformationen ”Landfill”. Den är uppbyggd av mjuka textilier, trä, glas, sten och pärlor, som i punktbelysningen får ett ”heligt” skimmer.
Så här i utställningens crescendo ger jag upp alla försök att förstå curatorernas övergripande tankar och väljer istället att se konstnärernas bidrag som ett löst pärlband av små separatutställningar. De hakar på olika sätt i varandra – vad gäller teknik, känsla, form eller förhållningssätt.
Vackert så.
Läs fler texter av Birgitta Rubin och mer om konst
