Det började av en slump i mitten på 00-talet. Javier Cáceres stod i en bar med den gamle chilenske landslagshjälten Leonel Sánchez, som var i färd med att beskriva karriärens viktigaste mål mot Sovjet i kvartsfinalen i VM 1962. Cáceres hade svårt att visualisera målet och Youtube var ännu i sin linda, så han bad Sánchez rita det i hans anteckningsbok.
– Jag gillade resultatet, så jag började fråga alla jag träffade.
Där föddes idén till det som tjugo år senare skulle bli en bok. Javier Cáceres, fotbollsjournalist för tyska tidningen Süddeutsche Zeitung och bosatt i Berlin, har genom åren bett en lång rad herrfotbollsspelare teckna sitt livs favoritmål. Förra året kom boken ”Tore wie Gemalt”, ”Mål som porträtt”, med teckningar av 118 av historiens största fotbollsspelare.
Från Pelé och Franz Beckenbauer via Gary Lineker, Pep Guardiola och Xavi gör boken också några nedslag i nutida namn. Men urvalsprocessen är sträng.
– De flesta aktiva man frågar säger att deras viktigaste mål ligger framför dem. Mario Götze var speciell för han är gammal nog att utgå från att han inte kommer att göra ett så viktigt mål igen (som det avgörande i VM-finalen mot Argentina 2014, reds. anm.).
Kai Havertz, numer i Arsenal, tecknade sitt avgörande mål i Champions League-finalen för Chelsea mot Manchester City 2021 och berättar:
”När du har pokalen i händerna och står på planen med din familj vet du att vad som än händer kommer du kunna avsluta karriären som en lycklig man.”
Kommentarerna kring varje tecknat mål i boken ger inte bara en innehållsförteckning, utan erbjuder också en fascinerande insikt i vad som händer i spelarens huvud där och då.
Xabi Alonsos straffmål för Liverpool i den ikoniska vändningen av Champions League-finalen mot Milan 2005 återges med en streckgubbe i mål med oproportionerligt lång armvidd.
”Milans målvakt Dida hade enorma händer (…) Han tog mitt skott. Jag gjorde mål på returen”, minns Alonso.
Brassen Dunga ger också prov på det psykologiska spelet med sin teckning av straffläggningen i VM-finalen mellan Brasilien och Italien 1994. Målet, som avbildas från den inte helt vane straffskytten Dungas perspektiv, är pyttelitet.
Några större estetiska avtryck gör samlingen däremot inte och Javier Cáceres menar att det vore orättvist att döma någon spelare utifrån det. Teckningarna har ofta tagit två minuter i anspråk i slutet av en intervju. Så var fallet med Pelé, som han träffade under under fotbolls-VM 2006 i Tyskland. Assistenterna stod och stampade, den store brassen skulle med ett flyg, medan Pelé funderade: Hans viktigaste mål var mot Wales i VM 1958, som säkrade semifinal för Brasilien. Det vackraste var lobbmålet mot Sverige i VM-finalen några dagar senare. Det svåraste? Straffen som innebar hans 1000:e mål i karriären och som hade blivit något av en tyngd på hans axlar.
– Han bad om en tuschpenna och satte sig att rita mitt emot mig. Alla ville få honom därifrån till flyget, men han tog flera minuter på sig, berättar Javier Cáceres.
När Pelé var klar hade han ritat en boll i krysset med texten ”gooool” och siffran 1 282. Det var karriärens alla mål i ett.
Att Roberto Carlos skulle avbilda sitt ikoniska frisparksmål mot Frankrike 1997 – skruven runt muren – var en lågoddsare. Men i sin, ska vi säga abstrakt naivistiska, återgivning av målet har ett objekt till höger om målburen fått en framskjuten plats: En reklamskylt. ”Jag tror att det var reklam för franska postverket. Det var där jag siktade när jag sköt, inte på målet!”.
Andra teckningar kommer med rent politiska analyser: George Weah står för en av bokens mer ambitiösa bilder av ett solomål för AC Milan mot Hellas Verona, där den liberiske Ballon d’Or-vinnaren löper 85 meter och tar sig förbi i princip hela motståndarlaget innan han sätter bollen i nät: ”Ja, det var ett historiskt mål. Det längsta i historien och det var ett afrikanskt mål”, konstaterar Weah.
Franske landslagsbacken och världsmästaren Lilian Thuram väljer inte något av de två målen i VM-semifinalen mot Kroatien 1998, utan ett han gjorde som tolvåring, på provspel i en klubb i de parisiska finförorterna. ”Det var en klubb för rika människor, presidenten ville inte ha mig, jag kom från betongförorten (…) vi vann med 5–4 och jag gjorde fyra mål!”
Men ett vackert mål kan också väcka dåliga minnen. Michel Platini antog Cáceres utmaning, tog anteckningsblocket och lämnade tillbaka det med bara sin autograf. Hans vackraste mål kom i finalen av Intercontinental Cup för Juventus 1985. ”Ett spektakulärt mål. Men jag kan inte rita det åt dig. Varför? För att domaren dömde bort det helt utan anledning!!!”