Vid Sorunda kyrka hörs tutande skrik från gäss i formationer på väg söderut och avlägsna skördetröskor brummar i det stillsamma sörmländska jordbrukslandskapet. Där går Thomas Larsson mellan gravarna och krattar grusgångar och rensar ogräs. Det är en vacker och rofylld arbetsplats – men i tankarna är han ofta långt därifrån.
Efter en natt med öronbedövande insektsljud i den fuktmättade sydamerikanska djungeln vaknar han i gryningen och kryper ut från tältet. Högljudda vrålapor välkomnar den nya dagen, ackompanjerade av skriken från arapapegojorna uppe i trädkronorna.
När den enkla frukosten är intagen glider Thomas och det lilla fiskegänget ut i gränsfloden Courantynes 28-gradiga vatten mellan Guyana och Surinam. Svarta pirayor fångas in och krokas på. Det tunga betet släpps ned i djupt bakvatten, båten backar sedan ett tiotal meter bort.
Det är nu den börjar, väntan med spöet.
Ögonblicket när piraiban attackerar betet gäller det att vara beredd. Fisken kan vara över två meter lång och tangera 140 kilo. På några sekunder kan den starka malen dra i väg 100–150 meter med linan och risken att förlora den är stor för en fiskare i en vinglig båt. Kampen att trötta ut den bland klippblock och dolda stockar i strömmande vatten är en intensiv upplevelse. Efteråt är Thomas utmattad, både fysisk och psykiskt – och lycklig.
Allt började med små mörtar i svenska sjöar.
– Jag har haft fiskeintresset hela livet. Som liten var jag ute med pappa och farfar och metade abborre, mört och gös. Sedan, när jag började jobba och fick egna pengar, ja, det var då det spårade det ur, säger Thomas Larsson med ett nöjt litet leende.
I 35 år har fisket präglat hans tillvaro. Han fångar allt som går att fiska i Sverige. Så ofta han har kunnat, och haft råd, har han begett sig till vatten någonstans i världen. I Nord-Norge har han fångat hälleflundra och torsk, i de kanariska bergssjöarna karp, i Thailand barracuda, i Egypten nilabborre, i Peru arapaima och i Ecuador tigermal.
Favoritplatsen ligger i Surinam. Sedan han kom dit första gången 2009 har han återvänt sju gånger.
– Vi åker bil ut till kusten och sedan väntar båtfärden på floden in i djungeln. Beroende på vattenståndet kan det ta ta upp till tre dagar, då vi inte möter en enda person, att nå platsen där vi campar, som ligger 50–60 mil från mynningen till havet…
Mitt i berättelsen tystnar han.
– Näää, nu får jag nästan hemlängtan när jag pratar om det här, jag vill dit direkt.
Där inne i djungeln, nedanför vattenfall som hindrar fiskarna från att komma längre uppströms, stannar de i cirka tre veckor. Det är enkelt, men inte armt. Fiskeguiden och båtföraren som arrangerar resan har med mat, ett gasoldrivet kök samt en frys som körs på bensin en stund varje dag för att hålla kylan. Vid senaste resan var, som alltid, Thomas vanliga fiskekompis med. Ibland kan det vara ett par deltagare till.
– Vi är ju långt från civilisationen så vi har med oss skalpell, morfintabletter och sjukvårdsmaterial om något skulle hända. Ett annat måste är silvertejp och buntband, det kan användas till mycket.
Ibland dyker kajmaner upp i närheten. Stingrockor lurar ofta i sanden, det gäller därför att hasa sig fram. Trots att han var uppmärksam trampade Thomas fiskekompis på en rocka och låg nedbäddad i två dagar och hanterade smärtorna med morfintabletter. Sedan var det fiske som gällde igen.
– Pirayorna är skygga så det är ingen fara med dem, men en gång blev en i gruppen biten.
Vad gör han med en nyfångad enorm mal?
– Vi drar in den till stranden för att mäta och fota den. Sedan får den en kram och en puss och släpps fri igen. Vi vill ju inte skada fiskarna och ser till att de mår bra och är pigga när vi släpper tillbaka dem, helst på lite djupare vatten så att de kan återhämta sig.
Thomas beskrivningar av naturen är tydligt färgade av en vördnad och kärlek. Hur kan det kombineras med det fossila avtryck som de fjärran fiskeresorna har?
– Det är så klart att den tanken finns, men där nere värnar vi om miljön och anlitar bara lokala personer.
Han bor i Haninge utanför Stockholm och uppskattar hur varje arbetsdag är en resa från bilköer och betong till kyrkogårdens lantliga miljö med en ständigt skiftande natur. När Thomas började arbeta här för drygt fem år sedan trodde han att närvaron av döden skulle vara svår.
– Men det blev inte så. Jag möter ju personer i sorg som besöker gravarna. En del vill sitta ifred. Andra vill prata och uppskattar att jag stannar upp och lyssnar, som en medmänniska.
Har du betat av allt på din fiske-bucketlist?
– Nej, nej! Det finns mycket kvar! Som goliath tiger, jättetigerfisken, den vill jag fånga. Men den finns i Kongo och dit kan man ju inte åka nu förtiden. Och så finns det en fisk som ser ut som en krokodil i södra USA.
De exotiska fiskeupplevelserna har inte gjort honom blasé. Det är fortfarande kul att meta mört på hemmaplan. Eller ännu hellre sutare, en mörtlik karpfisk, som håller till i grunda skärgårdsvikar. En rolig fisk, liten men stark.
– Att fiska handlar om hela naturupplevelsen. Du vet, att sitta i en sjö och känna att fisken krokar på. Det är den optimala lyckan.
Nästa resa till Surinam blir i februari 2026. Nu sparas pengar till den trippen.
– Men jag hinner ju fiska mycket innan dess. I september–oktober kyls vattnet ned här hemma och då vaknar rovfisken till och öringen kommer närmare. Det ser jag fram emot.
Fakta.Svenskar och fiske
● Årligen är det cirka 1,3 miljoner svenskar i åldrarna 16–80 år som fiskar i hav, sjöar eller andra vattendrag. Könsfördelningen är lite ojämn, var tredje fiskare är kvinna.
● Under fjolåret var antalet fiskedagar 11,2 miljoner, varav 5,3 miljoner var från båt.
● Uppskattningsvis behölls fångst på totalt 11 000 ton och 13 000 ton återutsattes.
● Abborre är den vanligaste arten som fiskare är ute efter.
Källa: Havs- och vattenmyndigheten
