Den som i framtiden vill studera millennieskiftets bokbransch kommer att hitta en stor vit fläck, åtminstone när det kommer till korrespondens mellan förlag och författare. Mejl från den här tiden sparades sällan och om det undantagsvis hände, är hårddiskarna föråldrade. Den nya digitala tekniken bländade i sådan grad att få reflekterade över vilket värde det skrivna kunde ha för eftervärlden.
Förr i tiden var situationen annorlunda. Då var man medveten om brevets betydelse, tog kopior på allt som skickades och arkiverade noggrant det som togs emot. Utan bevarade brevväxlingar mellan säg George Eliot och John Blackwood, Franz Kafka och Kurt Wolff, Vladimir Nabokov och Walter Minton, står vi oss slätt vad gäller kunskap om viktiga verks tillblivelse.
Per I Gedin behöver ingen närmare presentation, få personer har haft en lika central position i den svenska bokbranschen. Det var herr Gedin som tog pocketboken över Atlanten, var chef för bokklubben Svalan och signade Ulf Lundells debutroman ”Jack”.
Gedin, som på senare tid skrivit flera omfångsrika biografier om några av Sveriges mest kända konstnärer och författare (Isaac Grünewald, Carl Larsson, Verner von Heidenstam), har tidigare behandlat förlagsbranschen i böcker som ”Den nya boken. En presentation och analys av pocketboken” (1966) och ”Litteraturen i verkligheten. Om bokmarknadens historia och framtid” (1975) samt i sin självbiografiska ”Förläggarliv” (1999). I ”Bäste bokförläggare!” har han gjort en djupdykning i Wahlström & Widstrands förlagsarkiv och tagit med sig hundratals brev upp till ytan.
Som förläggare stod Gedin i direktförbindelse med de som var eller skulle komma att bli Sveriges mest betydelsefulla författare under andra halvan av 1900-talet: Herbert Tingsten, Lars Gustafsson, Per Wästberg. Nätet spände även internationellt med berömdheter som García Márquez, Suzanne Brøgger och Amos Oz, bland många andra. I samlingen, som täcker perioden 1961–1985, återges både författarbreven och Gedins svar, ofta med en utförlig beskrivning av sammanhanget.
Tålamod och integritet tycks vara centrala egenskaper för att konfrontera känsliga författarkynnen. Gedin får spela många roller utöver att läsa och granska: läkare, psykolog, pantbank, tröstande mentor. Han är aldrig inställsam och smickrande, utan rättfram och ärlig. Kanske är det just en sådan hållning som skapar förtroende? Medhårsstrykande är i själva verket motsatsen till att vara lojal.
Något som slår mig, och som Gedin noterar, är hur personlig bokvärlden var förr i tiden. Det är ”käre broder”, ”tillgivne Bertil” och ”Light Bruno K”. Det är annat än nu när angelägenheter rörande marknadsföring och mottagande sköts av pr-ansvariga.
Förlagshistorien är full av fruktbara föreningar men också fula, såriga uppgörelser som ändat med förskräckelse
Brevväxlingen med Olof Lagercrantz får tjäna som exempel på Gedins förtroendeskapande förmåga. De tidiga breven börjar återhållsamt med ”Broder”, sedan är det ”Käre Per”. I ett tackbrev från 1961 skriver Lagercrantz: ”En sådan förläggare lämnar man aldrig. Det har varit en stor vinst för mig att vi fått samarbeta.”
Förläggaren är en mytomspunnen figur. Går vi till skönlitteraturen hittar vi mest nidbilder. Förläggare är giriga, flyktiga varelser, som aldrig sitter still och som lika gärna kunde sälja smör som böcker. Han ska vara författarens vän men han är också en affärspartner och pådrivare. Denna ambivalenta roll gör relationen en smula delikat, för att inte säga sårbar.
Är det förläggarens fel om boken inte säljer? Vilken makt och skyldighet har förläggaren att stryka, sovra och grindvakta – eller för den delen att coacha och curla? Förlagshistorien är full av fruktbara föreningar men också fula, såriga uppgörelser som ändat med förskräckelse.
Den epistolära genren är fascinerande ur ett tolkningsperspektiv. Läsaren får ta del av något ytterst privat, ord som aldrig var avsedda för offentligheten. Brevformen skapar en känsla av uppriktighet, som dock inte nödvändigtvis behöver vara autentisk. Brev är också intressanta beträffande självrepresentation – hur ett ”jag” konstrueras för en viss mottagare.
I breven till Gedin (och vissa gånger även i svaren) finner vi alla möjliga slags tonfall: syrlighet, bitterhet, arrogans, irritation, men också vördnad. Kanske härrör energin ur att det alltid finns ett tydligt ärende: påverka, förhandla, övertyga, påpeka, ifrågasätta. Kraven kan vara stora eller små: Offset eller bly? Ny upplaga? Ny översättare? Fler annonser? Större förskott?
Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har vigt sin forskargärning åt svensk bokmarknad. I samlingen ”Författare och förläggare” (1994) belyser han den moderna förlagsbranschens inre och yttre struktur. Förlagen, skriver han i titelessän, sträcker sig bortom att vara enbart distributörer; de är medskapande av litteratur. Många förläggare är aktivt involverade i innehåll och form och har varit avgörande för att verket ska ta sig från författarens skrivbord och till bokhandelsdiskarna. Litteraturens tillblivelse är ett lagarbete.
”Bäste bokförläggare!” kunde knappast ge en bättre illustration av Svedjedals resonemang. Boken ger en allomfattande bild av en förlagsmans etiska och finansiella balansgång, och berättar ingående om redaktionell makt, vägval och avvisanden. Fram träder en förläggare med en uppenbart unik förmåga att identifiera kvalitet och förädla litterärt värde. För att bli en framgångsrik merchant of culture måste du helt klart både kunna räkna, läsa – och skriva.
Läs fler av DN:s bokrecensioner och även intervju med Per I Gedin:
”En förläggare måste tåla mycket sprit”
