”Ichi, ichi, ichi-ni!”
”Sore!”
Uppvärmningen har börjat i Gärdeshallen på Östermalm. Kendoklubbarna Kibo och Föreningen Stockholms Kendo Allians tränar tillsammans för dagen och inleder sedvanligt med gemensam joggning i led, två och två, och räknar högt så att det ekar i idrottssalen.
”Cho, cho, cho!”
”Sore!”
Ramsan är ett av många inslag från den japanska kulturen i en kampsport präglad av tradition, vördnad och disciplin.
Så här har det sett ut i urminnes tider, men för svensk kendos vidkommande har vi precis klivit in i en ny era. En framgångsrik sådan.
När DN kommer på besök finns det nämligen en europeisk mästare i lokalen, vilket Sverige inte har haft på 32 år. Det har gått en vecka sedan Markus Arfert vann EM-finalen i nederländska Leiden – och än har han inte riktigt hunnit landa.
– Det är fortfarande lite overkligt. Men det känns jäkligt bra, säger den 26-årige stockholmaren med ett brett leende.
Kendo har anor redan från samurajernas stridsträning på 700-talet, men sedan dess har utvecklingen som tur är gått i en mer civiliserad riktning.
För att undvika dödlig utgång vid övningstillfällen är det bambusvärd, en så kallad shinai, och heltäckande utrustning som gäller, med bland annat mask, skydd, byxkjol och handskar.
För Markus Arfert blir det inte mycket tid över för annat när han stämplar ut från sitt jobb som sjuksköterska.
– Jag försöker träna sex dagar i veckan. För det mesta blir det fyra kendopass och sedan tre gympass.
Vad säger kollegorna när du drar och vinner EM i kendo på fritiden?
– (Skratt) De tycker det är stort. Jag tror att de tycker att det är större än vad jag kanske själv inser.
EM-guldet var Sveriges första sedan Mats Wahlqvist stod för samma bedrift 1993. I finalen besegrade Markus Arfert britten James Wright i en dramatisk duell, detta efter att ha hamnat i tidigt poängmässigt underläge och lyckats vända till 2–1.
Var det rentav en sensationell turneringsseger? Ja, själv tycker han nog det.
I finalen lyckades Markus Arfert prestera på toppen av sin förmåga; allt flöt samman och kropp och sinne blev ett, som han själv uttrycker det. En träff på motståndarens hand utjämnade matchen innan det svenska guldet säkrades med ett slag i huvudet.
Annars var det främst i lag som Sverige hade störst medaljförhoppning inför mästerskapet. När det inte gick vägen var glädjen desto större bland de vilt firande lagkamraterna när guldet var klart i den individuella tävlingen.
Däremot är det av essentiell vikt att kendokan själv lägger band på sina känslor under matchens gång. Så mycket som en knuten näve kan leda till att domarna tar bort poängen.
– Man får fira efter att matchen är klar. Inget under matchen, säger Markus Arfert och fortsätter:
– Men när vi hade bugat av varandra, hälsat och backat tillbaka så vände jag mig om och såg hela laget bakom mig. Det kändes riktigt bra när de bara sprang mot en, omfamnade en och slängde upp en i luften.
Hur kommer det sig att det blir en så stark lagkänsla i en så individuell sport?
– Vi har kämpat länge för medalj. Oavsett om det är individuellt eller i lag så har vi en samhörighet. Vi har tränat länge tillsammans och vi alla sliter dag ut och dag in för att få en medalj. Jag hade inte kunnat ta mig dit utan stödet från mina lagkamrater. Man blir inte stark i ett vakuum utan jag har starka lagkamrater som har lyft upp mig.
Hur firade ni?
– Efter EM så har de ju alltid ett sayonara-party och det här var första gången jag fick skaka så många händer. Annars firade vi ganska lugnt.
Som liten fastnade Markus Arfert aldrig för fotboll eller andra populära sporter. Till sina föräldrars förvåning var det kendo som fångade hans intresse i tioårsåldern, en idrott av marginell storlek i Sverige men som är en av de mest populära i Japan.
– Jag tror ändå att mina föräldrar tyckte det var bra att jag hade något att göra. Med kampsporten får man lite disciplin och får hålla sig till … på japanska säger man reigi. Det handlar om hur man behandlar andra och behandlar sig själv. Man får lite sunt förnuft.
Självutveckling och respekt för motståndaren är ständigt central.
För att få poäng krävs energi och inlevelse från kendokan, intensivt fotarbete och att kroppsdelen som vederbörande avsett att träffa med svärdet ropas ut högt på japanska i samma ögonblick som smällen äger rum.
Men att jubla efter poäng är alltså tabu.
– Jag tycker det är rätt bra. Man lär sig lite kontroll, säger Markus Arfert.
Även som Europamästare finns det så klart mycket kvar att erövra i kendons värld. Till att börja med hoppas han bli den andra någonsin att vinna två raka individuella EM-guld. Lockar gör det även att ta en VM-medalj – vilket är lättare sagt än gjort, inte minst då japanska motståndare kommer att stå i vägen.
Men det finns också en annan dröm, en som inte går att mäta i medaljer utan mer är en personlig resa. Markus Arfert har hållit på med kendo i större delen av sitt liv, ändå är destinationen fortfarande bortom synhåll.
– Man blir aldrig klar med kendo. Det finns så mycket man kan göra och utveckla sig i. Även när man blir äldre så är det en sport man kan fortsätta med på ganska hög nivå. Man vinner inte bara på fysisk förmåga utan det är lite som schack. Man kan kompensera det fysiska med taktik och därefter jobba vidare.
– Sedan finns det ju alltid de här graderna som i alla kampsporter där man kan jobba sig upp.
I kendo mäts teknisk skicklighet och kunskap efter rangordning, i en så kallad dan-gradering. På skalan 1–8 har Markus Arfert tredje dan och för att avancera genom alla led väntar (för de få som klarar det) ofta ett livslångt projekt.
För att ens vara behörig att försöka nå den högsta nivån, åttonde dan, måste kendokan till att börja med ha fyllt 46 år och minst tio år måste ha passerat sedan befordringen från sjätte till sjunde dan.
Inte ens en procent uppges bli godkända vid det slutliga examinationstillfället.
– Det blir många år innan man ens kan försöka, konstaterar Markus Arfert.
Är det ditt slutgiltiga mål att komma upp till åttonde dan?
– Det hade varit roligt. Men jag börjar med att ta fjärde dan och så jobbar jag därifrån. Så får vi se hur långt jag kommer.
En dan i taget.
– Ja, precis.
