När jag växte upp i Saudiarabien fick vi lära oss att kungarna gav oss allt vi behövde. Att oljan var en välsignelse från Gud. Att lydnad var detsamma som kärlek till fosterlandet.
Men något berättade man aldrig för oss.
Att 13 000 arbetare en gång gick ut i strejk – för värdighet, rättvisa och fackliga rättigheter.
År 1956 skakades Saudiarabien av massprotester. Arbetare vid det amerikanska oljebolaget Aramcos anläggningar i östra delen av landet gick ut i strejk. Deras krav var tydliga: bättre arbetsvillkor, högre löner och rätt att organisera sig fackligt. Bakom strejken fanns en spirande rörelse, influerad av arabisk nationalism, socialism och kommunism – ideologier som då svepte över hela Mellanöstern.
Det var en tid av drömmar om jämlikhet och frihet. Unga radikala startade en bokhandel – den enda i östra Saudiarabien som sålde förbjuden litteratur. Hyllorna rymde kommunistiska texter, rysk litteratur och klassiker från den arabiska vänstern. Lärare från Palestina, Libanon och Syrien, som kom till Saudiarabien för att undervisa vid Aramcos skolor, förde med sig idéer om arbetarkamp och social rättvisa. De blev politiska mentorer för många saudiska arbetare.
Regimen visste att dess största fiende inte var vapen – utan fantasin. Drömmen om en bättre framtid
De största strejkerna bröt ut 1953 och 1956. Bakom mobiliseringen stod saudiska aktivister som studerat i Egypten och Libanon – länder där idéer om socialism och arbetarmakt stod i centrum. En arbetarkommitté bildades och ledaren, Abd al-Aziz al-Sunayd, född i Irak men son till en saudisk far, var kommunist. Men rörelsen mötte snabbt regimens fulla kraft. Strejken slogs ned brutalt, ledarna greps, fängslades eller tvingades i exil, och ett kungligt dekret förbjöd alla former av protester och strejker i Saudiarabien. Detta förbud gäller än i dag, nästan 70 år senare.
Efter 50-talets strejker och protester började regimerna i Gulfstaterna successivt att byta ut de politiskt medvetna arabisktalande arbetarna mot migrantarbetare från Sydostasien. Språkliga och kulturella barriärer försvårade politisk organisering. Under 70-talets oljeboom kunde dessutom lojalitet köpas – med högre löner, bidrag och privilegier till de som höll sig tysta.
Själv gick jag i saudiska skolor, men fick aldrig höra talas om detta. Inte ett ord. Det var som om händelserna aldrig ägt rum. Regimen visste att dess största fiende inte var vapen – utan fantasin. Drömmen om en bättre framtid. Minnet av de modiga som vågade tro på förändring.
Därför tänker jag på dem varje första maj. Jag tänder ett ljus för deras mod, deras övertygelse och deras kamp. De förtjänar att bli ihågkomna – inte utraderade.
