Det var länge sedan en artist tog ett så hastigt och drastiskt kliv från okänd till jättekänd. För ett år sedan visste nästan ingen vem den 26-åriga amerikanska popsångaren Chappell Roan var. Hon har harvat på ett bra tag, släppte sitt första album förra september, men inget flög, inga hits, en indieartist bland många. Men så lyfte det i våras, och hon blev plötsligt en superstjärna över vad som kändes som en natt. Nu skapar hon stora rubriker, spelar för enorma publiker på världens största festivaler, under sommaren hade hon fyra (!) låtar samtidigt på Billboards topp-100-lista.
Att bli jättekänd kommer med fördelar (pengar, bekräftelse, möjligheter att nå ut till många) och nackdelar (du blir lovligt byte för medier och fans). Sådana är spelets etablerade regler. Transaktionerna som sker är inte bara är ekonomiska (pengar i utbyte mot musik/film/konst) utan också sociala (fansen upprätthåller ditt kändiskap i utbyte mot din personliga integritet).
I reglerna ingår också att varje försök att bryta dem – att ens antyda att man är obekväm med nackdelarna – omedelbart slår tillbaka. Att framstå som otacksam är bland det värsta som kan hända en jättekänd persons image.
När Chappell Roan nyligen postade en serie inlägg i sociala medier och krävde att få bli lämnad i fred, var det därför närmast chockartat. Det har naturligtvis förekommit många gånger tidigare att celebriteter talat ut om kändisskapets baksidor och omgivningens gränslösa beteenden, men det brukar vara riktat mot kändiskulturens mellanhänder: medierna och paparazzifotograferna. Chappell Roan riktade sig – flämt! – direkt till fansen. Skulle du, frågade hon i en video, verkligen skrika efter en vanlig kvinna du såg på stan? Skulle du be om en bild? ”Skulle du bli kränkt om hon sade nej till att du tar upp hennes tid, för att hon har sin egen tid? Skulle du stalka hennes familj? Skulle du följa efter henne?”
Överljushastigheten i Chappel Roans väg till berömdhet är avgörande här. En artist som, säg, Taylor Swift har haft snart två decennier – och efterhand en enorm förmögenhet – att lägga på gradvisa livsstilsanpassningar för att upprätthålla illusionen av en tacksam och innerlig relation till sina anhängare. Chappell Roan har snabbspolat. Kändisskapet är redan där men pengarna och erfarenheten släpar efter. Hon har helt enkelt inte hunnit socialiseras in i den etablerade dynamiken mellan kändis och fan.
I Aftonbladet skriver Myrna Lorentzon att hon vill känna sympati, men inte kan låta bli att tycka att Chappell Roan är bortskämd: ”Kan hon verkligen kräva att få hålla på med sin konst – på ett sätt en extremt liten andel av världen kan – utan att betala det pris vi alla kommit överens om?”
Finns det utrymme i den nya pseudopsykologidiskursen även för kändisar?
Men det är just det som är frågan. Den där överenskommelsen, den som tyst tagits för given sedan kändiskulturen tog sina första stapplande steg i början av 1900-talet, den som kräver ett offer i utbyte mot celebritet. Måste den gälla? Har den börjat luckras upp? Tecknen finns där. Tidigare nämnda Swift har också försiktigt börjat närma sig ett fuck off till fansen och deras grävande i hennes privatliv – även om hon hittills främst bäddat in sitt förakt i dubbeltydiga låttexter.
På ett sätt ligger det i tiden. Vi lever i en individualistisk självhjälpskultur som sätter stort värde på begrepp som ”sätta gränser” och ”personlig sfär”. Finns det utrymme i den nya pseudopsykologidiskursen även för kändisar? Om fansen är ”energitjuvar”, kan kändisen då välja att (som det brukar heta när någon slutar svara på toxiska familjemedlemmars samtal) ”go no contact”?
Chappell Roan bröt den den fjärde väggen i det överenskomna skådespelet när hon vände sig rakt ut mot publiken och förklarade sig ovillig att spela sin roll. Publiken tycks – faktiskt – ha tagit emot hennes utbrott med viss förståelse. Det blir intressant att se om fler följer efter.
Läs fler krönikor och andra texter av Hanna Fahl. Till exempel hennes sammanfattningar av den senaste kulturveckan.
