Veckans debatt: Danskjäveln
Sällan har väl en man varit så enhälligt avskydd som den avgående förbundskaptenen för det svenska fotbollslandslaget, Jon Dahl Tomasson. Efter att ha lett laget ned i avgrunden fick han i veckan kicken. (En simpel lekman kan visserligen fråga sig om det verkligen bara var hans fel – har inte själva spelarna också visst ansvar för hur de spelar? Eller fungerar det som med tidningarnas ansvariga utgivare, är kaptenen så att säga juridiskt ansvarig för allt bollsparkande som publiceras på planen?)
Svenska fotbollförbundets chef Kim Källström uttalade sig i Aftonbladet efter att han sparkat Tomasson, och tycktes antyda att någon form av etnisk profilering var skälet till att kaptenen var så illa omtyckt. ”Tyvärr har Jon fått utstå väldigt stor kritik för att han är dansk”, sade Källström. ”Det känner vi är helt oacceptabelt.”
Gissningsvis syftade Källström på det faktum att förbundskaptenens ursprungliga, försiktigt neutrala smeknamn ”JDT” med tiden ersattes av epitetet ”danskjävel”. Publiken skanderade! Det hölls upp banderoller! Var Tomasson utsatt för en form av … rasism mot danskar? Med tanke på att majoritetsdanskar och -svenskar, hur lite svenskar än vill erkänna det, tillhör samma etniska folkgrupp är det väl tveksamt. Dessutom tycks varken Källström eller Tomasson känna till det folkkära okvädningsordets ursprung. Sigge Eklund förklarade pedagogiskt etymologin i ”Alex & Sigges podcast”: ”Det är en drift med svenskens vrede mot dansken i tv-serien ’Riket’”. Ernst-Hugo Järegårds fräsande överläkare Stig Helmer, som i Lars von Triers regi spottande förbannar sitt öde på Rigshospitalets tak, är mästerlig och ett bevis i sig på att danskar och svenskar visst kan samexistera och producera god kultur. Men fotboll? Tydligen är sport inte kultur, trots allt.
Veckans lika som bär: Christian Kracht och Björn Wiman
Ibland behöver Lika som bär inte gå över ån efter vatten – den uppburna schweiziska författaren Christian Kracht, just nu aktuell med den svenska översättningen av romanen ”Air”, har en dubbelgångare i DN:s egen kulturchef Björn Wiman. Intressant nog finns det inte bara utseendemässiga paralleller mellan dessa två intellektuella; båda hyser också varma känslor för tecknade pojkrumsklassiker. Wiman är sedan länge ankist, det vill säga Kalle Anka- aficionado. Kracht är djupt intresserad av Tintin. (Båda dessa män är också faktiskt väldigt lika Bonniersförläggaren Daniel Sandström, vi vet inte tillräckligt mycket om hans serieintresse för att uttala oss tvärsäkert men gissar att han är en Spirou-kille.)
Veckans ord: Avmicka
Efter förra helgens partiledardebatt ställde Ulf Kristerssons presschef Siri Steijer det häpnadsväckande kravet att SVT ska ”stänga av mikrofonen” för Nooshi Dadgostar (V) när hon inte har ordet – annars skulle Steijer rekommendera Kristersson att inte delta i debatterna.
Veckans citat: ”Dagens nyheter är inte gjorda med kvinnor i åtanke”
Irena Pozar berättade i DN att hon startar nyhetstjänsten Hint, riktad mot unga, nyhetsundvikande kvinnor. Hon var tidigare chefredaktör för Veckorevyn och tar med sig delar av den nu nedlagda redaktionen till den nya satsningen.
Veckans siffra: 52
Popikonen Kate Bush har bjudit in 52 konstnärer att tolka textraden ”If I only could, I’d make a deal with God” från hennes låt ”Running up that hill” (1985). Målet är att samla in pengar till krigsdrabbade barn i bland annat Ukraina, Gaza, Sudan och Syrien.
Läs fler veckosammanfattningar av Hanna Fahl
