Under mellandagarna satt jag och min tjej i en soffa och såg avsnitt efter avsnitt av den sydkoreanska Netflixserien ”Squid game”, säsong två. Precis som i första säsongen dras 456 personer in i ett bisarrt dödsskådespel där bara en kan överleva och vinna en ofattbar summa pengar, till priset av att alla andra skjuts ihjäl. Svärfars låda choklad stod på bordet och vi hade trevliga julpyjamasar medan underhållningsvåldet splashade mot oss i körsbärsröda maskingevärsmassakrer. Den otroliga scenografin och de mättade pastellfärgerna smekte näthinnorna.
Efteråt var jag genuint förbryllad över om det jag hade sett var, hur ska jag uttrycka det, ”bra” eller ”dåligt”. Jag har läst Jens Liljestrands recension i Expressen där han menar att serien är lika tidstypisk och oförglömlig som Charles Dickens ”En julsaga”, och Hynek Pallas recension i GP där han skriver att den är katastrofalt usel, och håller med ingen eller båda. Eller snarare: jag kan inte ens med ansträngning upparbeta en faktisk åsikt.
Det är inte det att ”Squid game” är en tom och innehållslös serie, för den har ett relativt ambitiöst anslag i sin kritik av senkapitalismen. Analogierna kanske inte är de mest subtila (”ett spel till”, mässar deltagarna stolpigt när de förklarar sig redo att bokstavligen gå över lik för den obefintliga chansen att bli the one percent (0,22 procent om man ska vara noga)) men de är effektiva.
Det är heller inte riktigt det att estetiken skymmer innehållet, även om det är sant att tv generellt är vackrare än någonsin och samtidigt svårare att känna något för.
Jag antar att fiktionaliseringen av verkligheten leder till en fiktionalisering av fiktionen, också, där inget längre riktigt griper tag eller känns
Många har påpekat den allt mer påtagliga fiktionaliseringen av verkligheten. Över varje skeende kan läggas ett raster: det förväntas säga något större, något symboliskt, om vår tid. Saga Cavallin beskrev utvecklingen i DN i mitten av december efter att United Healthcare-vd:n Brian Thompson skjutits till döds i USA: till och med mord konsumeras som populärkultur. Mord kan planeras som populärkultur. Den misstänkta gärningsmannen Luigi Mangiones lite grovskissade samhällskritik påminner en hel del om ”Squid game”-manusförfattarnas: Monopolpengar i ryggsäcken och inristade ord på kulhylsorna. Inte subtilt, men effektivt.
Och jag antar att fiktionaliseringen av verkligheten leder till en fiktionalisering av fiktionen, också, där inget längre riktigt griper tag eller känns. All dramaturgi som omger oss har mättat oss – en gång fanns ett sug efter berättelser som förklarade världen, nu tycks världen inte bestå av annat än berättelser om berättelser om berättelser.
Man kan invända att det kanske inte är just en splattrig Netflixserie som man ska vända sig till för att hitta ”berättelser som förklarar världen” och det är ju sant, kultur fyller alltjämt en viktig roll i samhället, vi ska värna det konstnärliga berättandet, och så vidare. Det blev bara så tydligt just där och då, i soffan med ”Squid game 2” (som för övrigt strömmats 126,2 miljoner gånger hittills) med vilken likgiltighet jag (och, vill jag tro, många av de 126,2 miljonerna) betraktar vad som väl ändå ska anses vara en av årets mest omtalade och påkostade tv-produktioner.
Slutsatsen borde väl vara något i stil med att det är dags att gå ut och uppleva verkligheten i stället, men vad är den ens längre? I ett samhälle genomsyrat av storytelling har storytelling förlorat sin mening.
Läs fler texter av Hanna Fahl och Sebastian Lindvalls recension av ”Squid game 2”
