Jag tänker ofta på när man är gammal och inte orkar göra alla saker som man orkade som ung, kommer man då ångra att man som ung bara gjorde saker som man orkar som gammal? Alltså, när jag sitter på nåt servicehem nånstans och mina gamla knotiga händer nätt och jämnt orkar lyfta en strumpsticka, kommer jag då ångra att jag inte besteg fler berg, belägrade fler män eller seglade iväg till nån avlägsen dröm
Det är en hisnande tanke att man en vacker dag inte kommer orka, så man gör bäst i att passa på så länge man kan. Tyvärr har jag inte längre tid med sånt.
I julas fick jag tre röda garnnystan och ett par rundstickor i julklapp. Samma generösa vän gav mig även en perfekt avgjutning av hans väl tilltagna penis men den väckte inte tillnärmelsevis samma intresse som stickorna. På juldagen påbörjade jag mitt livs första mössa och sen dess har jag stickat tio mössor, två halsdukar, tre pannband och fem egna uppfinningar som är en blandning av polokrage och halsduk. Jag stickar dag och natt.
Det är en varm och mjuk värld, och innan julafton hade jag ingen aning om att jag behövde den
Så fort jag sätter mig ner så tar jag upp stickningen. Jag stickar på jobbet, på bussen, i sängen, i soffan, i vänners sängar och soffor. Jag har upptäckt att jag tycker det är jobbigt att äta för att jag då inte har händerna fria att sticka. Jag vill aldrig vara utan garnet mellan fingrarna, helst vill jag inte umgås på något sätt där stickningen inte får vara i centrum, helst vill jag inte umgås alls.
Det är en helt ny värld jag lär känna. En värld av garner, stickor, mönster, färger och seder. Jag har turen att bo bredvid en fantastisk garnaffär och de växtfärgade kvinnorna bakom disken uppvisar ett tålamod med mig som tidigare bara min mamma kunnat uppbåda. Det är en varm och mjuk värld, och innan julafton hade jag ingen aning om att jag behövde den.
Det nya året inleds alltså med en ny vana. Varje fredagseftermiddag möts min nyfrälsta stickkompis Mio och jag i garnaffären för att inhandla materiel, och sen går vi hem till mig och dricker te och kollar på ”Dokument inifrån” och stickar. I fredags fick gruppen, som har fått det möjligen respektlösa arbetsnamnet ”Det svenska stickmordet”, en ny medlem. Hon heter Ellen och hon kan läsa mönster och stickar som ett proffs. När Ellen lyckas lära Mio och mig hur man gör en så kallad ökning börjar vi gråta båda två.
Känslan när vi ser garnet underkasta sig våra osäkra rörelser för att sen formas till en perfekt dubbelögla är så tillfredsställande, och tacksamheten över att lära sig ett gammalt hantverk, en ögla i taget, gör oss rörda. Nu när jag tänker på det så har jag gråtit ganska mycket sen jag lärde mig sticka.
Jag får liksom ett band till den här mössan men jag får också ett band till honom, för det är ju honom jag tänker på när jag stickar
Det är tiden det tar att göra en mössa. Jag visste inte att den tiden fanns! Och att jag behövde vara i den? När jag långsamt väver ihop en mossgrön kalott åt min kollega, som en gång om året rakar av sig sina mörka lockar och därför verkligen behöver en mössa, så hinner jag tänka på fåret som ullen kommer ifrån, och jag hinner tänka på hur lång tid det tar för ett garn att bli till. Först ska ullen växa, sen ska den kardas, sen ska den spinnas, sen ska den färgas, och sen ska trådarna fogas samman av mina händer, det är min tid som är min gåva till barhuvade mannen på jobbet.
Jag får liksom ett band till den här mössan men jag får också ett band till honom, för det är ju honom jag tänker på när jag stickar. Jag har valt ett garn som är mjukt, i en grön nyans som jag tror att han tycker om, och när jag till slut syr ihop den inbillar mig att just den här mössan kommer överleva både honom och mig. På något märkligt sätt har den här mössan löst upp tiden, och tanken på att jag i framtiden skulle sitta och ångra den ter sig skrattretande.
Läs fler krönikor av Hanna Hellquist:
”Skulle jag lämna den fulla mannen i kylan eller inte?”
”Gud vad jag behöver en tro just nu”
”Den dagen hon är borta kommer en del av mig att dö”
