Veckorevyn på 90-talet var ett vilt, vilt land. Mellan modeuppslagen med anorektiska modeller och de ingående reportagen om vad som egentligen passar för en flicka att dricka, så fanns där sex- och samlevnadssidor där vanligt folk fick skriva in och fråga om allt möjligt.
Jag älskade anonymiteten som var alla dessa insändares signum. Det kunde handla om hur man som bisexuell kunde överleva i en trångsynt småstad eller hur man skulle träffa andra som också är intresserade av bdsm utan att riskera att bli outad på jobbet, men vad det än gällde så var avsändaren alltid ansiktslös och expertens svar lugnande. Det här är inga konstigheter och du är helt normal. Gör såhär…
Jag läste de där sidorna om och om igen och världen blev större. Även i Alingsås fanns folk som gillade att få den i röven, men man fick aldrig veta vilka de var och inte heller att de bodde i Alingsås. Som läsare slogs jag av kraften i det som inte stod. När en människa ska sammanfatta sig själv lite snabbt och bara nämner det viktigaste, typ ålder, kön, storleken på staden där man bor och ens intressen, blir möjligheterna plötsligt oändliga.
Exakt allt kan fortfarande hända, vilket är motsatsen till känslan man får när man samtalar med någon man känner väl.
Jag har tänkt mycket på de där insändarsidorna den senaste tiden, särskilt när jag pratat med min kompis från landet. Han har ganska nyligen ryckts upp från sin trygga tillvaro som stadgad familjefar, och allt jag trodde mig veta om honom, till och med allt han själv trodde sig veta, har ställts på ända.
Det är fan starkt. Det är rörande. Det är lärorikt. Tänk om han alltid var den här människan, det var bara det att ingen lyssnade på honom?
Han är nästan som nyfödd. Han har fått ett nytt språk. Han använder ord och emojis som jag tidigare aldrig sett honom använda, han upplever känslor som han inte trodde var möjliga. Det är intressant att stå där, lite vid sidan om och se honom stappla ut i världen. Den tillvaro som ingen tidigare skulle komma på tanken av att ifrågasätta, är historia. Nu kan allt hända. Nu skulle han kunna skriva ett brev till Malena Ivarsson.
Hans förvandling blir så mycket mer dramatisk eftersom han är en man från den svenska landsbygden, född i en tid då killar inte läste Veckorevyn, än mindre grät offentligt. När jag nu ser honom försöka formulera sina känslor kring det han har förlorat och det han kanske aldrig ville ha, med ett språk som han aldrig uppmuntrades att använda, ja va ska jag säga? Det är fan starkt. Det är rörande. Det är lärorikt. Tänk om han alltid var den här människan, det var bara det att ingen lyssnade på honom? Ingen var hans Malena Ivarsson?
Jag tycker mig märka samma utveckling hos andra män i hans ålder, med liknande bakgrund. Sociala medier har gjort det möjligt för dem att dels uttrycka sig i skrift och dels skapa nya kontakter med människor. Instagram är ett blankt papper för värmländska grovarbetare och det gör mig så hoppfull. Att se min granne på landet beskriva sin kärlek för en man som han lärt känna för att han har köpt en bil av honom, och se deras vänskap fördjupas på resor och genom att de faktiskt pratar med varandra, det gör mig så glad. Och inte så lite överraskad.
För så är det ju. Det folk tror sig veta om oss är lika klaustrofobiskt som att bo i en småstad där inga tåg stannar.
Läs fler artiklar av Hanna Hellquist:
”Att vara nära en noshörning är en religiös upplevelse”
”Om inte Ines stannat till för att skita på Avenyn hade vi varit döda”
”Efter mobbningen i högstadiet ville min vän bli osynlig”
