Det har varit en lång, iskall vår, och jag har läst en massa böcker om sjukdomar, antagligen för att jag själv är relativt frisk men trots det relativt olycklig. Det finns en märklig njutning i det som jag inte vågar undersöka närmare.
I Björns Wimans bok ”I en sal på lasarettet”, som handlar om hans mamma och hennes tid som lungsjuk i folkhemmets Sverige, citeras en tillfrisknande tuberkulospatient:
”Läkarna säger att det alltid kommer finnas märken i mitt bröst av tbc, det kommer aldrig att försvinna.”
Och jag tänker att ”alltid” är ett märkligt ord att använda för en man som precis varit nära att dö. Ordet ”alltid” hör egentligen inte alls hemma i människovärlden, för även om den här patienten inte kommer att dö av lungsot så kommer han med all säkerhet att dö, och han kommer dessutom att dö inom en överskådlig framtid för det är exakt det alla människor gör. Men, han säger inte att spåren av tuberkulosen kommer att finnas kvar i hans bröst i ytterligare 25 till 30 år, för han kan ju omöjligen veta exakt när han ska dö, han säger ”alltid”. Det är det enda ordet vi har. Vilka skulle vi vara utan det ordet? Vilka liv skulle vi leva?
Jag tänker på en vän som jag hade en gång i tiden men inte längre, som räknade sina somrar med galopperande ångest. Efter den här sommaren är det kanske bara trettio stycken kvar, om jag har tur, kunde han säga, och jag förvånades över att jag själv aldrig hade tänkt den tanken utan bara låtit somrarna avlösa varandra utan att räkna dem, fullständigt trygg i förvissningen om att det alltid kommer en till sommar, en till höst, en till vår.
Här går vi, alla tre, ännu en sommar, trots att den lilla var så nära att dö alldeles nyss och trots att den stora nästan ingenting ser längre
Det är med den självgodheten som jag packar jag in hundarna i bilen och kör till Grums för ännu en sommar på landet, samtidigt som jag har mage att oroa mig över hur mammas och min tillvänjningsperiod kommer gå i år.
Den brukar vara i en månad ungefär. Det tar alltid sin lilla tid, från att mamma flyttat ut till landet tills att hon slappnar av tillräckligt mycket för att höra vad jag säger och jag slutar avkräva henne svar på frågor som hon inte förstår. Förra sommaren var extra skakig, men vi tog oss igenom den. Jag hoppas det ska gå lättare i år. Jag hoppas att jag ska ha lärt mig något, men jag vet också att det är osannolikt. Det kommer bli bråk. Det blir det alltid.
Att jag har mage. Att jag med viss bävan kan se fram emot ännu en sommar med min åldrande mor är inget annat än den högsta vinsten. Att inte se någon ände på något, vare sig det är lycka eller elände, måste vara den allra största lyxen. Att få ha den blicken. Att få använda det ordet. Det blir alltid bråk med mamma på försommaren.
Vi skulle alltid vara vänner, jag och min vän som räknade sina somrar, men så blev det inte och just nu kan jag inte minnas varför. Jag utgår från att det var mitt fel och jag utgår från att han har det bättre utan mig. Jag utgår också, märker jag, från att det någon gång kommer lösa sig för jag tycker så mycket om honom, jag utgår från att det finns tid. Jag har alltså inte lärt mig någonting. Jag räknar fortfarande inte somrarna.
Efter sommarens första riktiga regn tar jag med mig hundarna ut i skogen. Det är orimligt grönt på åkrarna och skogen skriker av fågelsång. Den stora och den lilla hunden lunkar bredvid varandra på grusvägen som de alltid gör och jag stannar till för att betrakta dem i kvällsdiset och det är så vackert att det faktiskt gör ont i mig. Här går vi, alla tre, ännu en sommar, trots att den lilla var så nära att dö alldeles nyss och trots att den stora nästan ingenting ser längre. Här går vi, trots allt, som vi alltid gjort.
Läs fler artiklar av Hanna Hellquist:
”Nu skulle min vän till och med kunna skriva till Malena Ivarsson”
”Att vara nära en noshörning är en religiös upplevelse”
”Om inte Ines stannat till för att skita på Avenyn hade vi varit döda”