Vi som lever i fred måste påminna om det lilla livet, brukar min redaktör Åsa säga. Ingen orkar läsa en tidning som bara avhandlar eländet, men det är onekligen besvärliga tider för oss korrespondenter från just den fronten. Och inte ens det kan jag skriva utan att skämmas.
När jag en gång i tiden började skriva kåserier på DN:s Namn och Nytt-sidor kunde jag aldrig ana att jag en dag skulle skriva krönikor på nyhetsplats i en tid då hotet av ett tredje världskrig tar ett globalt strypgrepp på oss alla. Det är faktiskt helt sjukt hur mycket som har hänt på 25 år, och vill ni ha en djupare analys av världsläget har ni tyvärr hamnat fel.
Dagligen kastas jag mellan ytterligheterna av perspektiven. På morgonpromenaden med hundarna ryser jag när jag upptäcker skogsmaskinen som har parkerats precis i brynet av en av de vackraste delarna av skogen som omger torpet, och när jag sedan kommer till jobbet intervjuar jag Jan Eliasson om huruvida diplomatin är död eller inte, vilket den dessvärre verkar vara.
Och jag vill skriva om skogen och hur ledsen det gör mig att den är borta men då kommer det en flash om Trumps senaste krigshot och allting bleknar i jämförelse
På kvällspromenaden senare samma dag är stora delar av skogen avverkad och de ståtliga tallarna, höga som sexvåningshus, ligger kapade, barkade och prydligt staplade som tandpetare vid sidan av vägen, samma grusväg som min farmor och jag gick hand i hand när jag var liten, fast då i skugga. Och jag vill skriva om skogen och hur ledsen det gör mig att den är borta men då kommer det en flash om Trumps senaste krigshot och allting bleknar i jämförelse, det finns ingen plats för granar och minnet av farmor, det blir för världsfrånvänt.
Sedan kommer midsommargästerna och jag storstädar huset och gör listor på allt som behöver åtgärdas så fort besökarna har åkt igen. Det är golvlister som ska målas och förråd som ska rensas och ladans murade del måste fan stagas upp i år, annars riskerar hela bygget att rasa. Sedan blir det midsommar och vi glömmer alltihop, både stort och smått, i några dagar, men på söndagen när jag vaknar sitter alla vid mitt köksbord och äter frukost och AK berättar att nu har USA bombat Irans atomanläggningar, och då undrar jag om det ens är någon idé att oroa mig för ladan. Låt den rasa. Det känns som att jag jinxar något om jag gör planer som sträcker sig längre än nästa vecka.
Ungefär samtidigt upptäcker samma krönikör att inte en utan två (!) snokar har flyttat in i hennes gröna ekopool och hon fylls av en märklig glädje
Men Åsa har självklart rätt. Det har hon nästan alltid. Även om tidningen fylls av världens storpolitik så innehåller de flesta människors liv fortfarande oändligt mycket mer än det, och det måste man påminnas om emellanåt. Det måste finnas nån anledning att vända sig mot världen.
Så. Även om allmänintresset måste antas vara mycket litet vill jag ändå meddela att det samma natt som USA bombar Iran föds tre taxvalpar i en skog utanför Stockholm, och att en brun liten tik tingas av en krönikör utan omvärldsanalys. Ungefär samtidigt upptäcker samma krönikör att inte en utan två (!) snokar har flyttat in i hennes gröna ekopool och hon fylls av en märklig glädje.
Senare samma kväll landar i toppen av parasollen bredvid poolen en kattuggla. Ugglan sitter där ett tag och tittar rakt in i mitt sovrum, rakt på mig, innan hon lyfter och flyger vidare genom natten som är kvav och full av fladdermöss och mygg och morgonen efter faller ett regn över kalhygget och tallstaplarna och ladan och dammen, där en häger fångar en salamander och slukar den hel. Man kan säga att salamandern är fullkomligt tillintetgjord.
Läs fler artiklar av Hanna Hellquist:
”Nu skulle min vän till och med kunna skriva till Malena Ivarsson”
”Att vara nära en noshörning är en religiös upplevelse”
”Om inte Ines stannat till för att skita på Avenyn hade vi varit döda”
