Artisten, låtskrivaren och producenten Hanna Järver är tillbaka med ny synthdoftande popmusik. Det nya albumet handlar om vad som hänt sedan skivan ”Tusen täta lögner in” för fem år sedan. Fast egentligen mest om hur det kändes att vara i en både frivillig och samtidigt ofrivillig paus från musiken.
Hanna Järver har en poets förmåga att koka ner känslostormar till ett par knivskarpa meningar som i titelspåret på ”Tusen täta lögner in” där hon sjunger: ”Tänder aldrig mer eldеn för nån. Finns inget att bränna, inget att ta hellеr”.
Hon sätter låttitlar som en drömmarnas copywriter och har ett sound som låter storstad och lite slentrianmässigt har jämförts med Veronica Maggio, men låter mer dagen efter än hoppfull förfest.
På Järvers nya skiva ”Absolute romance” handlar låtarna mer om den egna skammen än om olycklig kärlek, och hon har ett helt nytt sätt att sjunga på.
– Jag uppskattar allt kring att släppa ett album mycket mer den här gången, säger hon.
– Det har varit som ett tåg på väg framåt i tio år, nu njuter jag mer av att jag gjort klart skivan och är nöjd med den. Det är också lite skönt att inte bli kallad poplöfte lika mycket nu, efter 30…
Vad berodde pausen från musiken på?
– Jag släppte sju låtar förra året så det har inte riktigt varit fem år sedan jag gjorde musik, men fem år sedan förra albumet, så är det ju. En del har att göra med pandemin 2020, som påverkade så mångas jobb, även artisters. Konserter ställdes in. Men det känns som att man inte får nämna det. Folk vill nog mest glömma den perioden och scrollar vidare om man pratar för mycket om det.
Hanna Järver är från Örebro men har bott i Stockholm nästan lika länge som i hemstaden. Hon sjunger på Stockholmsdialekt till elektroniska melodier och producerar sin musik själv. Låttexter började hon skriva redan på gymnasiet – åt sin storebror.
– Min bror är en duktig musiker och gitarrist, jag hjälpte honom med texter och vi var ute och spelade tillsammans. Han uppmuntrade mig mycket och vår relation stärktes av att göra musik ihop.
Dina låttexter är uppskattade av både kritiker och fans, har du lätt för att skriva?
– Nej, tvärtom, haha. Min uppfattning om att skriva är att det är svårt och jag tragglar mycket. Skrivandet faller sig inte så värst naturligt och jag måste byta miljö då och då och gärna ha folk omkring mig. Jag kan inte sitta i studion själv och stirra in i en dator.
Du producerar din musik själv. Berätta hur ditt musikskapande går till.
– Ja, jag gör det mesta själv. En dag gör jag det instrumentala, en annan dag plockar jag med någon text. I slutet av processen, när alla låtar och demos är rätt klara, tar jag in musiker. Det är mer piano på den här skivan, därför känns den nog mer akustisk än min tidigare musik.
Det är mer som ändrats, din röst låter också annorlunda på ”Absolute romance”. Hur kommer det sig?
– Det var något som började med förra skivan, jag hade gått alltmer åt ett ”viskigare” håll och till slut så pajade rösten. Jag fick gå till en sångpedagog som hjälpte mig. Nu har jag lagt om hela min sångteknik. Jag kunde inte fortsätta som förut, då skulle jag inte ha någon röst kvar. Jag försöker pränta in den här nya tekniken i mitt muskelminne, jag sjunger ut mer nu.
Är det nervöst att sjunga på ett nytt sätt?
– Ja, det är det. På ett sätt är det mer blottande än texterna.
Vad handlar ”Absolute romance” om?
– Svår fråga, för mig blir ett album som ett kollage. Först i efterhand ser jag en röd tråd. Den här skivan är präglad av att jag tog en paus från musiken, jag var osäker på om jag ens ville fortsätta med den. Det var en tid av identitetssökande. Det handlar ju om mig på många sätt, och hur man kan skämmas över saker inför sig själv. Ett mer existentiellt album, helt klart.
