På en ironisk modeshow där killarna är klädda i byxor och tjejerna endast i bootyshorts eller trosor busvisslar Lykke Eder-Ekmans politiskt korrekta kompisar (SvD 18/6). Det slår henne hur svårt det numera är att identifiera patriarkalt förtryck, och hon uttrycker förvirring över samtiden.
Samma förvirring kände jag när jag flyttade till New York sommaren 2022. Runt Dimes square på Manhattan hängde författare och konstnärer som jag kodade som vänster, men som uttalade sig sexistiskt och påstod att kvinnans roll är att föda så många barn som möjligt. På uppläsningar hade de coola tjejerna på sig sexiga skolflickskläder och manliga författare skojade om våldtäkt. Folk svarade med skratt, jag med en gapande mun och skrev så småningom en artikel om det (DN 5/5-2024).
Det politiskt inkorrekta framfördes alltid i ett förbryllande tonfall som dolde avsikten: ägnade de sig åt avancerad satir eller var de sexister på riktigt? Jag förstod direkt att om jag ställde en sådan fråga skulle jag töntstämplas.
Sedan 2022 har jag utforskat den här förvirrande terrängen och tänkte därför bidra med en skiss på den karta som Eder-Ekman efterfrågar för att förstå samtiden.
Man vill inte verka töntig – eller cringe – genom att tvinga fram ett klargörande kring avsikten
Jargongen på Dimes square som spridit sig till Stockholm är en reaktion på den woke-kultur som dominerade 2010-talet. Jag tror att många inom Gen Z upplevde de där åren som rätt ångestladdade. Ett retoriskt misstag eller en olycklig formulering placerades i samma fack som avsiktlig sexism eller rasism. Intentionen spelade ingen roll. Rädslan för snedsteg la sig som en blöt filt över kreativiteten.
Postironin har motsatt effekt. Greppet går ut på att göra det oklart om man avser att vara ironisk eller uppriktig. Det ger ansvarsfrihet – man kan leka brett och gränsöverskridande utan att behöva ställas till svars. Postironin, skulle man kunna säga, insisterar på att avsikten spelar roll men frigör oss från att behöva tydliggöra den.
Ofta är det både kul och oskyldigt att vara otydlig. Och inom litteraturen har det förstås länge varit ett centralt och fruktbart grepp. Personligen tycker jag att det är spännande att postironin som konstnärligt uttryck kommit till Stockholm.
Problemen uppstår när politiken kommer in i bilden. Då kan de som vill uttrycka moraliskt dunkla budskap utan att behöva ta ansvar göra det. Ingen kommer att ställa dem till svars.
Varför? Av samma skäl som jag föreställer mig att Eder-Ekmans politiskt korrekta kompisar – som säkert inte är sexister – busvisslade på modeshowen. Man vill inte verka töntig – eller cringe – genom att tvinga fram ett klargörande kring avsikten. Då signalerar man att man inte är med på skämtet. Det råder en sorts cringens tyranni och den extrema politiken lever gott på det.
Det postironiska myntet som länge snurrat i luften har slutligen landat.
Motsatsen till att vara cringe är att vara based. Det är man om man uttrycker en allmänt oacceptabel åsikt. På Urban Dictionary anges exemplet: ”He said women belong in the kitchen, how based.” I Kalla faktas avslöjande om Sverigedemokraternas trollfabrik hörs meme-skaparna prata om att de vill nå ut till en cool, ”based” publik, en publik som inte är ”cringe”. Memen som SD skapade var förstås postironiska.
Länge undrade jag om den politiskt inkorrekta postironin runt Dimes square ändå inte främst var en sorts estetik. Efter att Donald Trump på nytt valts till president har det blivit tydligt att det politiska budskapet ofta, åtminstone i New York, är allvarligt menat. Det postironiska myntet som länge snurrat i luften har slutligen landat.
Förmodligen är det mest en estetik i konstnärskretsarna i Stockholm, en cool lek. Det som är förvirrande är att de som uppriktigt omfamnar idéerna får samma skydd som de som inte gör det. Och nu är problemet att allt annat ställts på sin spets.
Fascister har tagit makten i USA. All sorts feminism demoniseras. Det kommer att behövas proteströrelser. Då kan man inte längre vara otydlig med sin avsikt – eller rädd för att vara cringe.
Läs mer:
På Dimes Square samlas författarna som revolterar mot den politiska korrektheten
