Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I en skandinavisk generationsroman om folk födda mellan 1965 och 1975 kan man ge sig fan på att det förr eller senare förekommer en klassåterförening. Det är lika självklart som att de medverkande i en gammal pusseldeckare bussas ihop på någon isolerad plats, och det är lika uppenbart att blod, död eller åtminstone dålig stämning kommer att bli resultatet.
I Carl Frode Tillers andra del av trilogin ”Inringning” – utkommen och hyllad i Norge 2011, översatt till svenska först nu – blir detta resultat att klassens gamla ligister, Tom Roger och David, tröttnar på musikvalet. Toto, Alphaville, Dire Straits och Frankie Goes to Hollywood suggererar fram samma åttiotal som de ”Lacoste, Levis 501 och konfirmationer med röd skinnslips” som återföreningens nostalgiska tal handlar om.
Det vill säga ”80-talet för de välbärgade och populära medelklassbarnen” vars föräldrar hade råd att köpa de där Lacostetröjorna och läderslipsarna. De ”bortskämda och lyckade trettioplussare” som nu intagit ”landets alla betydande tjänster och positioner” och nu tvingar på Tom Roger, David och alla andra sin hippa version av historien. Inte konstigt att de snear när de välanpassade medelklassbarnen tvingar dj:n att stänga av deras önskelåt ”Back in black” med AC/DC. Att de sticker från festen och på vägen drar ut alla säkringar i lokalen så att musiken dör.
Nu kunde man invända att ”Back in black”, ”Fuck like a beast” med WASP och de andra låtarna Tom Roger och David uppges ha lyssnat på när de stod i garaget och monterade chopperstyre på en gammal Honda 50 var lika tidstypiska som Billy Idol eller Toto. Tom Roger ger inte bara röst åt sin författares berättigade farhågor om att belamra sin tidsroman med övertydliga tidsmarkörer. Kanske är det ofrånkomligt att använda dem, precis som det är ofrånkomligt att komma dragande med den där klassåterföreningen: det gäller bara att använda den på rätt sätt.
Som den som läst första delen av denna intensivt realistiska roman vet, bygger den på ett föga realistiskt grepp. Tom Rogers gamle mopperaggarkompis David har förlorat minnet efter ett inte närmare definierat sammanbrott och ber i en tidningsannons alla som känt honom att fylla i det förflutna åt honom. Det är vännernas brev med minnen av detta förflutna som utgör titelns ”Inringning”: en noggrann, fascinerande motsägelsefull och nyanserad bild av världen som omger tomrummet David.
Men den som läst första delen blir kanske också förvånad av hur Davids förflutna nu framställs. Där var han del av ett elitistiskt gymnasistgäng som föraktade sin trista omgivning, just ett sånt som Tom Roger drömmer om att fimpa musiken för. Här skildras i stället en annan del av hans uppväxt, som del av en lantlig norsk värld av småbusar och fiskarbönder som från sitt håll betraktar den välartade medelklassen med lika föraktfulla ögon.
När han och flickvännen drar berusade genom den lilla nordnorska staden föreställer han sig att de är ett sånt där glamouröst white trash-par
Det kan likna sociologiska stereotyper, men de fördjupas och får liv. Den demonstrativt otidsenlige Tom Roger är ibland medveten om det demonstrativa i sin otidsenlighet och kan genomskåda hur hans egna choser och poser är lika lånade som dem han hånar hos de tillgjorda medelklassfjollorna – när han och flickvännen drar berusade genom den lilla nordnorska staden föreställer han sig att de är ett sånt där glamouröst white trash-par ”som vi ser på film ibland. Frihetstörstande och rebelliska.”
Även Davids bakgrund skiftar färg beroende på hur ljuset faller – på den labila och trygghetstörstande mamman, på den spritsmugglande kraftkarlen till morfar som ”ta mig fan inte tänker be myndigheterna om lov för att torka mig i arslet”.
Det råbarkade och ärliga bondfolket i det norska havsbandet gestaltas som neurotiska stackare med nära relationer som kunde få personerna i en Philip Roth-roman att framstå som underverk av mental hälsa. Familjeinteriörerna gestaltas med en iakttagelseförmåga och en plågsam intensitet som möjligen blir något monoton ibland med tanke på formen, där brev och inre monologer sällan varieras.
Det balanseras i sin tur av hur berättelserna som bildar ”Inringning” motsäger och kompletterar varandra och växer ut till en hel, fascinerande och vildvuxet levande värld. Det får gärna finnas en klassåterförening i sista delen också.
Läs fler texter av Jesper Högström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
