En googling på Alice Berntsson ger träffar på fotboll och ledarskap – inte alpint. Intervjun börjar därför där, med ett skratt och en försäkran att ”det är exakt samma person, det är bara ett nytt spår”.
– Jag har alltid åkt skidor, och ja, nu står vi här. Det har gått väldigt fort, men det är jättekul och jättespännande.
21-åringen berättar att familjen haft stuga i fjällen och att hon alltid åkt skidor på alla lov. Inget konstigt men med tanke på att hon har en synnedsättning, som gör att hon bara ser ungefär fyra procent, så måste frågan ställas: Hur vågar hon?
En väldigt bra fråga, säger hon, men samtidigt har det för henne alltid varit en självklarhet.
– Jag har haft väldigt stöttande föräldrar, som inte varit så himla försiktiga, utan det har varit okej att trilla i backen och jag har fått köra in i något träd. Jag tror att det har gett mig självförtroende och en inställning att ”varför skulle det inte funka?”.
Hon brukade åka efter sin pappa när hon var liten. Nu tar hon rygg på vem som helst.
Att hon inte vet hur det är att åka som seende tror hon är till hennes fördel när det kommer till förmågan att våga.
– Jag ser inte underlaget och hur det förändras men jag har lärt mig att anpassa mig och fått någon form av extra sinne, att jag bara tar in och snabbt parerar.
DN träffade Alice Berntsson i hemstaden Västerås för drygt två år sedan. Inför damernas första VM i blindfotboll. I mästerskapet deltog hon som spelare men redan då var hon en engagerad ledare i klubben med ambitionen att vara en förebild.
För sitt arbete med att tillgängliggöra idrott för alla tilldelades hon förra året Kompassrosen, ett stipendium på 50 000 kronor för unga ledare. För de pengarna gick hon en utbildning till personlig tränare. Efter elitidrottstänket från fotbollen ytterligare en sak hon nu har nytta av i sin nya satsning.
Och något som gör att hon helt kan fokusera på de tekniska detaljerna i skidåkningen.
Men hur hamnade hon då här – i en elitsatsning mot Paralympics i Italien nästa år?
Svaret: Hon blev upptäckt.
– Jag anmälde mig till ett breddläger i Åre förra året. Uppenbarligen såg de någonting, och jag kunde inte riktigt släppa tanken ”att det hade varit häftigt …” och förbundet måste ha haft samma tanke på sitt kontor. I augusti fick jag frågan av förbundskaptenen så nu är det ”all in” den här hösten.
Vad är dina styrkor som skidåkare?
– Jag är väldigt orädd. Jag vågar ge mig ut och testa, både konkret i backen men också att jag ger mig in i något helt nytt.
”En utmaning” är vad som gör skidåkning roligt.
– Det är verkligen en adrenalinkick att ge sig ut i en backe när man inte riktigt vet vad som kommer hända, det ger mersmak.
Den snabba feedback hon får – på vad hon gör bra och vad som uppenbarligen inte funkar – när hon nu börjat åka i uppsatta banor, har triggat henne, att hon ser potentialen att förbättras och utvecklas.
Och Alice Berntsson sattes på prov direkt. Första dagen på snö ihop med guiden Regina Falk var det dimma – och hennes möjligheter att se blev ännu sämre. Att det var sämsta möjliga förhållanden tvingade det nykomponerade paret att verkligen fokusera på sin kommunikation.
De jämför Reginas roll med en kartläsares i rally. Via radiosystemet i hjälmarna ska hon berätta för Alice vad som kommer: höger, vänster, men också hur underlaget är.
– Det kanske svåraste är att hitta tajmningen i vår kommunikation så att vi får en bra rytm när vi åker, säger hon.
23-åringen har tävlat på elitnivå, i Europacupen som bäst, men la ner sin egen elitsatsning förra vintern. Guidandet är en ny erfarenhet och tillsammans med Alice lär hon sig för varje åk. Någon att fråga finns inte direkt – ingen annan synskadad i Norden tävlar på den här nivån.
De får vara kreativa och anpassningsbara, förklarar de om samarbetet som hittills gått över förväntan.
– Och eftersom du finner sådant lugn i din egen åkning, så kan du kasta en blick bak och kolla ”men var är Alice i banan nu?”.
– Ja det är viktigt, så att du faktiskt svänger när du ska svänga.
– Och du hittar ju den rätta linjen och då vet jag, att följer jag efter dig kommer jag komma perfekt in och det åket blir exemplariskt.
De första tävlingarna är i december. Hur realistiskt är det att paret står på start i Cortina i mars?
– Ja, hur många i världen vågar ge sig ut?
Alice Berntsson skrattar men konstaterar samtidigt att klassen för synskadade är mindre.
– Det gör att den lilla, lilla chansen som faktiskt finns, om vi pratar om Paralympics 2026, vilket är väldigt nära i tiden, att den blir lite större än om man hade försökt kämpa sig in i en annan klass. Så det är ju till vår fördel.
