– Detta är apkul, det roligaste jag har varit med om. Jag tackar parkinson för att jag upptäckte boxning. Jag tränade ingenting innan jag fick diagnosen vid 61 års ålder. Nu ser jag fram emot att gå i pension för att kunna träna mer, säger Gölin Forsberg.
Tre förmiddagar i veckan tränar hon tillsammans med en grupp människor i en av Stockholms äldsta boxningslokaler. De flesta är över 60 år, och vissa av dem är märkbart skakiga. Men de lindar in sina händer, rullar bak axlarna, och joggar på platsen med lätta steg. De förbereder sig inför en boxningsträning, för många av dem är det veckans höjdpunkt. Alla i gruppen har Parkinsons sjukdom.
Det kanske verkar konstigt att personer med den sjukdomen tränar just boxning. Men de slår inte mot varandra, och ingen tävlar. Och det har visat sig att boxningen är den träningsform som passat bäst: i träningspassen ingår balans, koordination och styrka.
För deltagarna har effekterna varit tydliga. Gölin Forsberg berättar att hon hade mått mycket sämre utan träningen, hon märker stor skillnad när hon inte tränar, till exempel när klubben har sommaruppehåll.
– Min neurolog är jätteglad att jag gör detta. När jag inte går hit blir jag stelare, och symtomen märks mer. Och sen blir man ju på sämre humör också. Det är otroligt roligt att gå hit, säger hon.
I tio år har personer med Parkinsons sjukdom kunnat gå och träna på Narva Boxningsklubb. Den grundades 1930, och ligger ett stenkast från Odenplan i Stockholm. Här tränar både juniorer och elitboxare, och gruppen för parkinsondrabbade växer stadigt. Den startades 2015, efter att klubbens seniorgrupp – Grå Pantrarna – varit på träningsresa i New York.
– Vi var ett gäng på 15–20 personer som åkte för att träna på Gleason’s Gym i Brooklyn, berättar Hans Lindahl, som är tränare och initiativtagare till parkinsongruppen.
Gleason’s är en av världens mest kända boxningsklubbar – alla vet vad det är i boxningsvärlden, berättar han. Men under besöket var det inte mötet med proffsen som satte spår i Hans Lindahl – utan en grupp boxare som stack ut.
– De såg inte ut att tillhöra den vanliga boxningsvärlden. Det visade sig vara personer med Parkinsons sjukdom. Jag pratade med gymmets ägare som sa att det var det roligaste initiativ han tagit, att starta den gruppen.
När Hans Lindahl kom hem kontaktade han Parkinsonförbundet i Sverige, som också tyckte att det var en bra idé att starta en grupp hemma i Stockholm. Han packade väskorna och åkte tillbaka till USA, för att utbilda sig i boxning för parkinsonsjuka.
När han kom hem startade han den första svenska gruppen på Narva. Träningen bygger på boxningens struktur men är anpassad för att passa sjukdomens symtom – framför allt bristande balans, stelhet, skakningar och koordinationssvårigheter.
Nu erbjuder Narva både träning på plats och på distans, och under varje pass finns det personer som deltar hemifrån.
Jenny Lundberg, svensk mästare i boxning, blev ansiktet utåt för onlineträningen.
– Jag började på Narva 2018. När pandemin kom kunde gruppen inte vara här, så jag gick in som tränare för onlineträningen. Det blev en kombination av boxning och tydlig kommunikation framför kamera, säger Jennie Lundberg.
Lars Källgren säger att träningen påverkar både hans fysiska och mentala tillstånd. Han menar att det mentala ofta glöms bort när man pratar om Parkinsons sjukdom.
– Mina kraftiga skakningar minskar när jag tränar. Jag märker att humöret håller sig stabilare. Min sambo ser direkt om jag inte har tränat på ett tag – då är jag inte lika trevlig, säger han.
Det handlar inte bara om kroppen. Den sociala dimensionen är också jätteviktig för honom.
– Det betyder mycket att träffa andra i samma situation. Det lyfter dagen. Vi tränar, skrattar lite, kanske fikar efteråt. Man kan tipsa varandra om allt från mediciner till små tricks i vardagen. Det gör skillnad att veta att man inte är ensam i båten också, säger han.
För Hans Lindahl är det en självklar del av klubbens verksamhet, att ha en grupp för personer med Parkinsons sjukdom.
– Vi är fortfarande en boxningsklubb, vi har tävlingar och elitboxare. Men det här är lika viktigt. När någon här berättar att de mår bättre tack vare träningen känns det som en seger. Det är samma känsla som när en av våra unga går upp i ringen och vinner en match.
Narva är inte ensam i världen om att erbjuda parkinsonboxning – i USA finns ett nätverk av klubbar under konceptet ”Rock Steady Boxing”. I Sverige är det mer ovanligt, men efterfrågan finns. Projektet på Narva har nått personer långt utanför Stockholm.
– Vi har försökt nå ut genom sjukvården, via universitetssjukhus, genom broschyrer och artiklar. Det har gett viss spridning. Verksamheten hade kunnat vara mycket större, men vi gör vad vi kan, säger Hans Lindahl.
Tillbaka på träningsgolvet markerar en klocksignal att vattenpausen är slut. Slag mot säck, fokus på balans. Tempot är högt, men ingen stressar.
– Det handlar inte om prestation – men om regelbundenhet, rörelse, och om att hålla emot sjukdomens framfart en dag i taget, säger Gölin Forsberg.
