Stridslarmet ljuder över Natos territorium. En mängd drönare, raketer och marktrupper invaderar samtidigt. Artikel 5 åberopas. Ett 30-tal blivande överstelöjtnanter, majorer, samt kommendör- och örlogskaptener kallas in för en gemensam försvarsoperation.
– Det fälls bomber, skjuts artilleri, raketer och kryssningsmissiler och det är fartyg som sänker ubåtar, säger deltagaren Axel Boatright.
Målet är att försvara Nato-ländernas territorium och besegra motståndaren, och samtidigt göra så lite skada som möjligt, med minsta möjliga våld. För att lyckas med det måste stridsflygen, marinen, armén och specialförbanden samarbeta.
– Det är väldigt bra att kunna öva tillsammans så här, säger Axel Boatright.
Men det är inget riktigt krig i Europa, utan ett krigsspel på Försvarshögskolan i Stockholm.
Spelarna sitter i ett rum, bakom en larmad glasdörr med varningsskylten ”skyddsobjekt”. Hit in tillåts inga ”vanliga” studenter, bara de yrkesmilitärer som utbildas här.
– Det luktar lite gympasal här, utbrister Försvarshögskolans kommunikationschef Camilla Magnusson ursäktande när hon leder oss in bakom säkerhetsdörren.
Spelet har hittills pågått i över ett dygn. Bakom ännu en dörr har ett trettiotal prydligt uniformerade män och kvinnor kommit till slutstriden efter långa diplomatiska förhandlingar.
De måste planera sina drag noga för att inte råka eskalera situationen, förlora soldater, eller döda oskyldiga civila. De ska precis göra ett kritiskt drag.
– Vi har inte förlorat några stora mantal än, men det kanske sker nu, säger Axel Boatright och nickar in mot rummet där kollegorna fortsätter spela.
Spelplanen ser ut som en stor karta, med olika spelpjäser utplacerade. Vilket område kartan visar får vi inte veta.
– De gula brickorna är motståndarna. Och här i vattnet har vi marinen, säger en av spelarna och pekar på kartan med en lång pekpinne.
Det är ingen hemlighet vilket som är det största säkerhetspolitiska hotet för Sverige och Nato, enligt spelledaren Jan Nilsson.
Men det kan fortfarande vara politiskt känsligt inom Nato att tala öppet om. Därför kallar han landet som officerarna ska besegra för ”Titan”. Vissa deltagare döper det lite skämtsamt till ”Ankeborg”.
– Förr byggde vi upp ett mer fiktivt scenario i spelet. Men i dag övar vi mot en relevant motståndare, säger Jan Nilsson.
Den här dagen spelar deltagarna ett så kallat ”operativt diskussionsspel” där de fyra lagen ska samarbeta mot en gemensam fiende.
Krigsspel har, på sätt och vis, blivit en typ av militärövning – som delvis kan komplettera traditionella fältövningar, menar Karl Blomberg, som ingår i det marina spellaget:
– Det är ett väldigt resurseffektivt sätt att träna på att leda operationer. Att istället göra det i form av en övning med krigsförbanden hade varit kostsamt och tidsödande, utan att nödvändigtvis öka effekt i lärande eller utveckling.
Den andra spelledaren, överstelöjtnant Lars Henåker, har doktorerat i krigsspel som militär metod. Han menar att många nationer spelar liknande spel:
– Ryssarna är väldigt duktiga på det. Därför blev jag förvånad över att man inte lyckades bättre under invasionen av Ukraina 2022.
I våras kom rapporter om att båda sidor av Ukrainakonflikten använde ett poängsystem för att räkna varje dödad motståndare, som liknar det i ett dataspel. I det här spelet får soldaterna inga poäng, men syftet är detsamma.
– Alla vill vinna i spel, utbrister Henåker.
Sedan Natointrädet har kartan blivit större och perspektivet lyfts. Många i den här salen kommer att erbjudas tjänstgöring i olika internationella Nato-staber och förband under de närmaste åren, förklarar Jan Nilsson. Han menar att det därför är särskilt viktigt att inskärpa allvaret:
– De måste kunna hantera det värsta instrument vi har i konflikter: det militära. Att de inte bara skjuter och skjuter, utan förstår vilka civila konsekvenser det kan bli av den typ av konflikter vi ser i Ukraina och Mellanöstern just nu, säger han och fortsätter:
– Om de till exempel gör en åtgärd mot ett hamnområde som vi får vår största införsel av förnödenheter ifrån – så måste de kunna förutse vad det får för konsekvenser, och hur de ska undvika dem.
Fram tills 2005 hade Försvarsmakten ett särskilt krigsspelscentrum på högkvarteret i Stockholm.
Nu har Lars Henåker och hans kollegor i stället startat upp ett nytt Centrum för Krigsspel på Försvarshögskolan, som finansieras av Försvarsmakten. Sedan Sveriges Nato-inträde har det blivit en allt vanligare militär övningsmetod:
– Det har exploderat, just nu är det väldigt populärt att använda krigsspel.
Krigsspel har även, sedan i våras, börjat läras ut till olika beredskapsmyndigheter i Sverige.
– Även de måste förstå mekanismerna i spel för att kunna öva på realistiska krigs- och krisscenarior.
Det finns samtidigt en viss fara med att spel kan förenkla verkligheten för mycket, enligt Henåker:
– Man kan flytta en spelpjäs i all oändlighet. Man vet inte om den där pjäsen egentligen borde vara trött, frysa eller behöva fylla på drivmedel.
Han tar upp ett exempel från när detta fått faktiska konsekvenser i en riktig strid. Under de så kallade Kremlspelen i december 1940 simulerade Sovjetunionen ett eventuellt anfall från Tyskland.
– Men de hade räknat fel i spelet, vilket ledde till att man tog felaktiga beslut i striden. Sådan kraft finns det i spel. Det är därför man alltid måste hålla en viss distans mellan spel och verklighet, säger Lars Henåker.
