Lina um Ali och hennes vänner har ställt upp sig på en trottoarkant intill ett stängt kafé på huvudgatan som leder till flyktinglägret Nur Shams. De har handskrivna plakat:
”Vi är lägrets folk! Vi vill återvända utan rädsla eller hot.”
”Att återvända är vår rättighet, och den rättigheten kan, likt solens ljus, inte utplånas.”
Det har gått över tio månader sedan flyktinglägret belägrades av israeliska militären, IDF, och de tiotusentals människor som bodde här tvingades lämna sina hem. IDF säger att det hänger ihop med militäroperationen ”Järnvägg”, som enligt militären handlar om att utplåna alla terrorhot i området.
Ett stort antal män från olika terrorgrupper, bland annat Tulkarembrigaden, dödades eller greps under de första intensiva striderna. Under månaderna som har gått har flera räder och gripanden utförts i Tulkarem. I september i år sprängdes en israelisk bulldozer i det belägrade Nur Shams-lägret av anhängare till Tulkarembrigaden, vilket utlöste en ny våg av israeliska gripanden i området.
Från trottoarkanten där vi står anas förödelsen som uppstått under IDF:s framfart. Raserade hus. Upprivna gator. Krossade fönster och tystnad, i ett område som, när DN tidigare varit på plats, sjöd av liv och rörelse.
– När jag lämnade mitt hus tog jag inget med mig, bara kläderna jag bar på kroppen. Det var i januari. Nu är mitt hus helt förstört och jag får inte ens gå in för att hämta mina ägodelar, säger Lina um Ali.
Nur Shams-lägret ser ut som många andra palestinska flyktingläger, etablerade 1948 efter staten Israels grundande. En del flydde sina hem i det forna brittiska mandatet, många fördrevs. Palestinier hamnade i Gaza, östra Jerusalem eller i olika delar av Västbanken. Det som först var tält, blev till tillfälliga skjul, som blev till slarvigt byggda flerfamiljshus. När Nur Shams inte var tomt och sönderskjutet såg det ut som vilken tätbebyggd, fattig förort i Mellanöstern som helst. Elledningar kors och tvärs, kaffedrickande gubbar, cyklande barn.
Lina um Ali och några andra kvinnor har under de senaste veckorna försökt att höja sina röster. De har tillverkat plakat och ställt sig på en huvudgata i centrala Tulkarem för att kräva rätten att återvända hem. De har ingen organisation i ryggen, och för varje vecka har fler Tulkarembor anslutit sig.
Den här dagen är de totalt runt 150 personer, när de för första gången har valt att protestera intill lägrets infart. Den är stängd med en temporär liten gul grind som IDF har satt upp, men grinden saknar lås och vajar i vinden. Inga människor syns till innanför den.
– Tala högt, tala högt! Folkets röst kan aldrig dö! skanderar en kvinna och får människorna som har kommit till platsen att gå ihop till ett samlat demonstrationståg.
En lokal fredsaktivist, Abu Nasser, kommer promenerande mot folkskaran. Han bär, som han brukar, en Palestinaflagga på en lång pinne och ställer sig mitt bland de församlade.
De börjar gå, inte marschera, långsamt och lite dröjande. Ingen människa syns till på andra sidan den gula grinden, men det betyder ingenting. Israeliska prickskyttar kan ligga på vakt i varje hus.
8-åriga Monia Amer kom hit efter skolan. Hon går i en ny skola, bor tillfälligt hemma hos släktingar, och hon längtar hem.
– Mest längtar jag efter min riktiga skola.
7-åriga Abir säger att hon också saknar skolan.
– Men inte lika mycket som jag saknar mitt rum.
Någon ställer den gula grinden på vid gavel. Ett par killar är först in på andra sidan. En av dem ställer sig på ett betongfundament och ropar mot demonstranterna:
– Var inte blyga! Kom närmare!
Det lilla tåget passerar grinden och fortsätter ett tjugotal meter. De stannar framför en stängd butik vid en korsning, där vägen delar sig åt flera olika håll.
– Jag ser mitt hus, det ligger precis där men jag får inte komma in. Fattar du? Kan du tänka dig hur vi har det? säger en kvinna som inte vill uppge sitt namn och pekar mot ett hus en bit bort.
Rutorna är krossade.
– Jag har varit flykting i tio månader nu. Det räcker. Det här är det enda vi kan göra för att visa att det räcker!
Det smäller till i det utskjutande plåttaket på den stängda butiken. Knallen från ett skott som lämnar ett märke efter sig i den vita plåten. Människor hoppar till, men demonstranterna står kvar.
– Vi är inte rädda för att dö längre! skanderar folkmassan.
Fast en del är rädda. 3-åriga Leah, som håller i ett plakat där det står ”vi har rätt att återvända hem”, gråter så kinderna blir alldeles våta.
– Hon vill så gärna hem och leka vid sitt hus, förklarar en kvinna som säger sig vara hennes moster.
Men tårarna handlar nog lika mycket om den aktuella situationen. Det kommer ett till skott i plåten. Ett till. Och ett till.
DN:s fotograf fångar de gömda soldaterna med sin kamera. De ligger i en gränd nära platsen där de demonstrerande kvinnorna, barnen och männen står, men de syns inte rakt från gatan. De säger ingenting heller.
Ytterligare ett skott får folkmassan att skrika. Det har träffat Al Jazeera-fotografen Fadi Yassin i ena benet och fortsatt in i det andra. Han blöder när han bärs iväg mot en ambulans längre ner på gatan.
7-åriga Abir flyr i panik.
IDF ska senare säga till nyhetsbyrån AFP att ”demonstranterna befann sig i en stängd militär zon” och att en ”nyckelupprorsman” blev skjuten eftersom han vägrade lyda soldaternas order.
Fast det kom inga order. Det kom bara kulor. Fadi Yassin stod i folkmassan och filmade när han blev skjuten i benet.
Soldaterna rycker framåt medan människor springer mot den gula grinden. DN och övriga journalister på plats har västar som tydligt är märkta ”Press”, men soldaterna siktar på oss också. Alla ska backa, långt ska vi backa.
Den jordanska tv-kanalen Royas kameraman Mahmoud Fosie grips och tvingas ner på knä. Likaså tandläkaren Hassan Ali, som försöker resonera med soldaterna.
55-åriga Salim Dilame, företagare från lägret, går fram för att försöka hjälpa de båda männen. De har inte gjort något.
Salim Dilame trycks upp mot en vägg med strupgrepp och grips han också. Demonstranterna protesterar upprört, men pressas längre tillbaka.
Soldaterna är inte så många och de verkar stressade. Till slut släpps de tre gripna, i utbyte mot att den gula grinden stängs och demonstrationen upplöses.
– De leker med oss som om vi vore en fotboll. Det här är kollektiv bestraffning, de har gripit alla unga män, de har beslagtagit alla vapen. Vi är civilpersoner som bara vill leva våra liv, säger Lina um Ali.
Hon kommer inte sluta protestera, säger hon.
Några dagar senare stormar IDF in i staden Tubas, sex mil öster om Tulkarem. En ny antiterroroperation har inletts och flygblad distribueras över den palestinska staden.
”Det här området har blivit en trygg hamn för terrorism. Om ni inte ändrar på detta, kommer vi att agera på samma sätt som vi har gjort i Jenin och Tulkarem”, står det på arabiska.
