Här skriker barnen ut sin ilska efter sexövergreppen

Väggar och tak är tapetserade med äggkartonger. Mjuka madrasser täcker golvet, tänkta att dämpa ljud av sorg och rädsla. Ur högtalarna strömmar pianomusik.

Det slutna rummet på barnhemmets andra våning har ett eget namn: ”Emotional therapy room”.

Nio flickor befinner sig därinne. I en timme tillåts de göra vad de vill – gråta, skrika rakt ut, slå hur hårt de vill mot inredningen.

Flickorna är klädda i rosa eller gula t-shirts med barnhemmets logga på.

”Varför gjorde du så mot mig, pappa?!”, vrålar en av flickorna, medan hon dunkar huvudet hårt i madrassen.

En annan flicka böjer överkroppen likt en fjärilsimmare, innan hon avslutar varje armtag med att banka handflatorna mot underlaget.

Mellan gälla skrik och jämmer hörs:

”Varför var du tvungen att ta både mig och min syster?! Varför?!”

Regnet öser ner över barnhemmet nära hamnstaden Olongapo. Monsunperioden har börjat i Filippinerna.

De 60 flickor som bor här har en sak gemensamt: alla har utsatts för sexualbrott. Flera är offer i den industri som går ut på att pedofiler i västvärlden beställer och regisserar övergrepp på nätet.

Precis som de två systrarna i Concepcion var förövarna som utnyttjade de här barnen inga främlingar. De var mammor, systrar, kusiner.

13-åriga Rain är försynt, kortfattad i sina svar. Varje vecka går hon till ”skrikrummet” på andra våningen. Hon säger att det hjälper henne, att hon blir starkare.

För tre år sedan befriades Rain i en polisinsats. Hon hade utsatts för sexuella övergrepp i sitt hem av vuxna familjemedlemmar, direktsända till flera europeiska köpare.

Efter videosändningarna fick hon, som ”belöning”, en mobiltelefon att leka med. Familjemedlemmarna bad henne om ursäkt och förklarade att pengarna skulle gå till att renovera huset.

Rain berättar om dagen när hon och tre andra barn från samma familj omhändertogs.

– Vi hade berättat för min kompis pappa vad som hände. Han slog larm till det lokala bykontoret. Polisen kom och räddade oss.

En socialarbetare på barnhemmet berättar att Rain var helt tyst när hon kom.

Från kontoret på högkvarterets nionde våning tittar Yehlen Agus ut över Manilas skyline.

Hon leder divisionen för brott mot kvinnor och barn hos den federala polismyndigheten NBI. I juni 2025 slog de till mot systrarna i Concepcion, i operationen som DN följde.

Varje vecka upptäcker polisen nya offer i våldtäktsindustrin, berättar Yehlen Agus.

– Och varje vecka utförs polisoperationer på olika håll i landet för att rädda barn och gripa förövare.

– I 99 procent av alla utredningar hittar vi spår till gärningsmän i västvärlden. Det är där de finns, konsumenterna av övergreppsmaterialet.

Länge uppmärksammades Filippinerna – under den tidigare presidenten Rodrigo Dutertes styre – för det brutala drogkriget med tusentals mordoffer.

Efterträdaren, Ferdinand Marcos Jr, har riktat blicken mot andra håll och pekat ut våldtäktsindustrin på nätet som ett av landets största problem.

– Att vi tillåter detta hända i vårt land, ger mig en överväldigande skamkänsla, sade Ferdinand Marcos Jr i ett tal förra året.

Straffen har skärpts och i dag finns en lag som gör det möjligt att hålla även internetleverantörer och plattformar ansvariga för sexuellt utnyttjande av barn online.

Yehlen Agus menar att den nya lagen underlättat deras arbete och har gjort det lättare att samarbeta med utländsk polis. Men problemet är oöverskådligt och utnyttjandet av barnen pågår konstant.

– Det är vårt lands framtid som är offer.

Hon har ett budskap till svenska gärningsmän:

– Vi kommer att hitta och fånga dig.

Treåriga Isabella klämmer fast en trollslända mellan tummen och pekfingret.

Isabella föddes på barnhemmet i Olongapo. Hon delar rum med sin mamma som var elva år och gravid i tredje månaden när hon kom hit.

– Det fanns ingen annan som kunde ta emot Isabella. Och vi vill ju att de ska vara nära varandra, säger socialarbetaren Nicole Ann Fernandez.

Mamman blev gravid efter en våldtäkt, begången av hennes styvpappa. Abort är förbjudet i alla lägen i Filippinerna. Under de månader hon väntade barn utsattes den elvaåriga mamman på nytt, då av sin egen biologiska pappa. Kort därefter tog han sitt liv, berättar Nicole Ann Fernandez.

– Vi försöker hjälpa henne att förstå att det inte var hennes fel. Att hon är ett barn. Ett offer, säger hon.

Barnhemmet drivs av stiftelsen Preda Foundation, som i över femtio år har hjälpt barn som utsatts för sexuella övergrepp och människohandel i Filippinerna.

Föreståndaren Francisco Bermido berättar att situationen i landet förvärrades ytterligare under pandemin, när utsatta barn lämnades instängda hemma med föräldrar som var desperata efter pengar. Han befarar att övergreppen blivit generationsöverskridande – att mammor som själva varit utsatta nu får sina barn att gå samma väg.

– De flesta barn här har utsatts av någon i familjen, säger Francisco Bermido.

Vissa flickor på barnhemmet stannar några månader. Andra lever här i flera år. Målet är att de ska slussas vidare till familjehem.

– De flesta barn blir tyvärr aldrig räddade, säger Francisco Bermido.

”Jag är trött på att låtsas, trött på att säga att jag mår bra!”, skriker en av flickorna inne i ”Emotional therapy room”.

När timmen är slut är tanken att flickorna ska varva ned. De sitter i en cirkel runt socialarbetaren Nicole Ann Fernandez. En efter en får flickorna tala, om de vill. Om vad de kände. Vad de minns.

Behandlingsmetoden är kontroversiell. Kritiker anser att återupplevda trauman kan förvärra symtomen snarare än läka dem. Stödet i forskningen är begränsat och det är ingen metod som används brett i västvärlden.

Föreståndaren Francisco Bermido kallar rummet på andra våningen för ”terapirummet”. Han säger att sessionerna är frivilliga.

– Utan rätt insatser skadar de sig själva. Vi tar dem till terapirummet så att alla deras negativa känslor kan få komma ut. Men de uppföljande samtalen är centrala. Utan dessa skulle terapin bara riva upp sår och tidigare trauman, säger han.

Nicole Ann Fernandez berättar att flickorna ofta målar mörka teckningar den första tiden på barnhemmet. ”Jag vill dö” står det på en av teckningarna som satts upp på väggen, följt av ”Jag vill vara lycklig”.

Med tiden förändras färgerna, säger Nicole Ann Fernandez.

– Vi märker att teckningarna blir ljusare.

Flickorna som bor här berättar för DN om sina drömmar. Flera vill själva bli socialarbetare, eller poliser – som de som räddade dem.

En vill bli arkitekt. En annan badmintonproffs.

13-åriga Rain vill bli astronaut.

– Min dröm är att åka till månen.