– Det kommer bli mycket svårare för mr Trump från och med nu, försäkrar Herb Adams i den kylslagna skymningen på östra kyrkogården i Portland, Maine.
Alla mindre städer har en Herb Adams: en revykung i mustasch – en historiker, politiker och journalist som bär bygdens minne i sin konformade kropp.
Den här fredagskvällen högläser Herb Adams de sista raderna i en berömd dikt om revolutionshjälten Paul Revere. Maine och andra delstater i New England högtidlighåller 250-årsdagen av vad som var en ödesstund för demokratin.
Det var den 18 april 1775. Frihetsrebellerna i nordost var i färd med att lägga grunden för ett nytt självständigt rike, en rättstat. Den brittiska kolonialmakten, som kontrollerade städerna, avsåg kväsa upproret. Men då red silversmeden Paul Revere ut i natten och slog larm hos de frihetstörstande bönderna om att britterna var på väg.
Så småningom, efter revolutionen och frihetskriget, såg Förenta staterna dagens ljus.
Just i år bär minnet av Paul Reveres motståndshandling på en särskild tyngd.
Återigen försöker en repressiv centralmakt med konungsliga anspråk i Washington kväsa delstaternas självbestämmande, utmana folkstyret, maktdelningen och rättsstaten.
Återigen går liberala krafter i New England i bräschen för motståndet.
Först i ledet mot repressionen: Maines guvernör Janet Mills, ett 77-årigt råskinn.
Under en sammankomst för USA:s guvernörer i slutet av februari ställde Mills till en scen i Vita huset. Trump skällde på henne från podiet för att hon vägrar porta delstatens transpersoner från idrottssammanhang.
Det skulle bryta mot lagen, invände Mills.
Vi är lagen, replikerade Trump, och fortsatte: det är säkrast att du lyder. Annars får du inga pengar.
Då fräste guvernören i presidentens ansikte inför en förstummad församling:
– See you in court!
Herb Adams myser.
I delstatskongressen hade Adams, när han var politiker, stolen intill Mills. Innan hon blev Maines första kvinnliga guvernör var hon dess första kvinnliga justitieminister.
Hon är mycket kort: 1,50 eller så. Men varje centimeter av den rödlätta valkyrian är mättad med rättvisepatos och stridslysten ironi. Det hävdar åtminstone hennes språkrör på kyrkogården, Herb Adams.
En lokal fotograf på plats under diktuppläsningen minns när Mills skulle visa journalister runt i det nya domstolshuset. På plats uppe på läktaren kunde hon inte låta bli att sula små ihoprullade papptussar i skallen på Högsta domstolens ledamöter på golvet.
Så hanterar man uppblåst makt i Maine.
– Vi har havssalt i vårt blod och skog i vår ryggrad, säger Herb Adams. Vi hyser uppfattningen att alla människor är lika mycket värda och att den likvärdigheten är grundad i lag.
Högtidlighållandet av revolutionen i New England sammanfaller i år med med en annan märkesdag: Trumps första 100 dagar vid makten.
Upptagenheten vid en administrations inledande 100 dagar går tillbaka till Franklin D Roosevelt. Han var ledaren som räddade demokratin i USA efter den stora depressionen på 1930-talet. Med en störtskur av reformer lade Roosevelt grunden för en amerikansk välfärdsstat samtidigt som Europa gick under.
Trump har ägnat sina första 100 dagar åt att attackera två fundament i USA: det sena 1700-talets rättsstat och 1930-talets välfärdsstat.
Nu sammanstrålar attackerna i en bredsida på Maine, en ekonomiskt utsatt pyttestat med knappt 1,5 miljoner invånare.
Som straff för att guvernören vägrar porta Maines transkvinnor från idrottslag – det ska i praktiken röra sig om två individer som för närvarande tävlar med sitt nya kön – har Trump stoppat pengar som finansierar bland annat skolluncher i delstaten.
På samma sätt som han strypt forskningsanslag till liberalt präglade universitet som Harvard, en annan institution i New England som nu blivit symbol för det intellektuella motståndet.
Trumpstrategin i Maine är förstås att försöka piska upp maximal indignation mot Demokraternas ledarskikt. Ännu en liberal som prioriterar radikala könsexperiment framför välfärden! Men Mainebor som tar till gatorna i protest mot Trump ser gärna igenom manövern.
Som 49-åriga Rachel Flehinger bakom sajten Activate Maine. Hon står upp för lagen, säger Flehinger om guvernören Mills.
– För om inte lagen gäller – vilka är vi då? England, igen?
Grannarna Deb Murphy och Anita Petitt, som demonstrerar i en gatukorsning i samhället Biddeford, försvarar också guvernören.
– Vi är väldigt stolta över henne. Även om hennes försvar av rättsstaten ser ut att kosta Maine en kvarts miljard dollar i federal finansiering.
Amerikanska vänsterdemonstranter avfärdas ibland som silverrävar från Vietnamkrigets 1970-tal. Men i Maine är perukerna snarare från 1770-talet. Överallt skanderar demokrater mot Trumps kungafasoner, det arv som New England en gång vände ryggen.
Elden brinner i Dale Thompsons bröst. Han bor i inlandskommunen Winthrop med drygt 6 000 invånare.
Thompson röstade på Trump 2016. Men träffade sedan en ny kvinna, som tog med tre mörkhyade barn från en tidigare relation till boet. Nu framstår Dale nästan som en modell för det slags Trumpväljare som Demokraterna hoppas kunna omvända, en efter en så att Trumpkoalitionen spricker till mellanårsvalet 2026.
I tre generationer var familjen Thompson krigare. Dale var själv anställd i luftvärnet i 21 år. Han flaggar fortfarande utanför sitt enkla trähus i Winthrop, men har hängt stjärnbaneret upp och ned, för att larma om demokratins nödtillstånd.
På ytterdörren har denne skäggige mekaniker hängt en regnbågsflagga med parollen ”Make America Gay Again”, kanske i stöd för Janet Mills dyrköpta omtanke om delstatens transatleter.
– Jag är militär, jag har svurit trohetseden varje dag av mitt liv, men friheten och rättvisan i trohetseden måste omfatta alla, säger Dale Thompson.
– Ska friheten och rättvisan inte gälla för tre av mina fyra barn? Jag skulle inte stå ut med mig själv om de i framtiden fick veta att jag satt tyst när det här utspelade sig.
I går kväll var äldsta dottern uppe och sprang varv på idrottsplatsen vid skolan. Hon blev sen, hon glömde bort tiden, hon är 12, det började skymma, föräldrarna fick panik.
– Hon är amerikansk medborgare. Men det betyder ingenting längre. Minderåriga grips av (invandringspolisen) ICE. De rullar upp i bilar utan dekaler, inga id-brickor, inga åtalshandlingar, de sätter handklovar på människor inför deras egna familjemedlemmar och kör i väg med dem.
Thompsons omvändelse är existentiell. Den tränger djupt. Och har fått honom att omvärdera släktens hundraåriga tjänst i det amerikanska imperiets hjärta, militärmakten.
– Jag är ett barn av Kalla kriget. Jag marinerades i föreställningen om att Sovjet är ondskans hemvist på jorden. Men nu håller mitt eget land på att förvandlas till ett Ryssland av 1980-talssnitt. En övervakningsstat med hemliga poliser på gatorna. Jag fattar inte att så många som växte upp i avsky för Sovjetunionen nu säger till sig själva: detta är jättebra.
Ytterst är det Isabelle St Cyr som guvernören värnar.
Den 24-åriga transsexuella bonden i glesbygdens Monson tävlar inte i idrott. Men hon kandiderar mot 16 andra kvinnor i något ännu mer utsatt: årets upplaga av skönhetstävlingen Miss Maine.
Utanför trampar grisar, ankor, får och en ko i den blötkalla förmiddagen. Men inne i den lilla stugan där Isabelle bor med sin man går gamla filmer med skönhetsdrottningar som mannekängar varma.
St Cyrs kampanj för Miss Maine kombinerar ställningstaganden för hållbart jordbruk med försvar av transrättigheter, en mix hon är övertygad om kommer att leda till seger.
Det finns en verklighet också. I går, när ett tv-team filmade henne i byn, rullade en förbipasserande ned bilrutan och skrek glåpordet ”tranny” mot henne. Det var en expedit i butiken där hon säljer ankägg, som hon haft vänliga interaktioner med under flera års tid.
När pastorn, som hon ätit middag med många gånger, nyligen insåg att hon var född man ringde han upp och portade henne från kyrkans toaletter samt församlingens alla sociala aktiviteter.
Det är den enskilda människans nyckfullhet som gör rättsstaten så avgörande i kampen för överlevnad.
– Jag tror på domstolarna, säger Isabelle St Cyr. För mig är bakslaget egentligen väldigt oväntat. Under hela min livstid har jag bara upplevt framsteg. När jag var tolv legaliserades samkönade äktenskap.
På kyrkogården i Portland är Herb Adams lika optimistisk. Republiken kommer att stå pall.
– Men inte utan kamp. Men också kampen är en del av vår tradition.
Läs också: Elon Musks 100 dagar med Trump
Läs också: Här lägger Musk grunden för sitt imperium
Läs också: Här är vallöftena som Trump infriat och brutit
