Hård kritik mot Augustprisets Bonnierdominans

På måndag är det dags för Augustgala. Vinnarna av Sveriges ledande litteraturpris firas i år på Dramaten. Men enligt flera branschpotentater märks redan en besk baksmälla på nationalscenen. Orsaken? Fem av sex nominerade titlar till det skönlitterära Augustpriset 2024 kammades hem av Bonnierkoncernen.

”Helt jävla orimligt”, röt Ordfronts förlagschef Pelle Andersson i Aftonbladet med rubriken ”Augustjuryn fick mitt topplock att flyga av”.

– Det ser väldigt pinsamt ut, säger Expressens kulturchef Victor Malm och fortsätter:

– Jag är faktiskt förbluffad över att Augustpriset lät det där passera. Om det ser ut som ett företagspris till Bonniers, och folk börjar uppfatta det så, kan det vara skadligt.

Svante Weyler, som under ett drygt decennium var chef för Norstedts och fram till pensionen 2018 drev det egna förlaget Weyler, menar att det finns en risk att prisets trovärdighet urholkas om det blir alltför Bonniertillvänt.

– Det är klart att ett sådant hot existerar. Risken är att det inte blir så intressant längre, om det alltför ofta resulterar i en uppgörelse bland Bonnierförfattare.

Augustpriset delas i år ut för 36:e gången. En närstudie av nomineringarna i den skönlitterära vuxenkategorin sedan prisets nuvarande struktur (sex nominerade böcker) infördes, 1992, ger kritikerna ny ammunition. 110 nominerade titlar av totalt 198 har gått till Bonnierförlagen. Drygt 55 procent. Är Augustpriset ett firmapris för Sveriges mäktigaste bokförlag?

– Absolut inte.

Motelden kommer från Mikaela Zabrodsky, vd för Svenska Förläggareföreningen som står bakom priset.

– Juryn tar över huvud taget ingen hänsyn till förlagstillhörighet.

Det är uteslutande böckernas litterära kvalitet som bedöms, betonar Zabrodsky och frågan om eventuell Bonnierdominans blir följaktligen irrelevant.

– Juryn arbetar självständigt och utser de bästa böckerna utan någon annan hänsyn, såsom förlagstillhörighet. De ska heller inte ta hänsyn till andra aspekter, som vem författaren är, eller vilket ämnesområde som behandlas. Det ligger i uppdraget och det får de tydliga instruktioner om.

Bonnierkoncernen besitter en mediemakt utan motstycke i Sverige. Men att koncernen indirekt – exempelvis tack vare svällande marknadsmuskler – påverkar juryn, ser inte Mikaela Zabrodsky som en risk.

– Jag har stort förtroende för vår jury, som består av oerhört kompetenta läsare.

Varför blev folk så upprörda när årets nomineringar tillkännagavs, tror du?

– Jag har inte upplevt att många är upprörda. Reaktioner är ett tecken på att det är ett viktigt pris. För branschen, för förlagen, för författarna.

Känns det trist att det blir ett sådant här fokus?

– Det kan jag tycka. Det här är ett enstaka år och en enstaka kategori. I år hade exempelvis Natur & Kultur tre av sex nomineringar i barnbokskategorin. Det hade varit mer intressant att prata om böckerna, och utgå ifrån en diskussion om det, säger Mikaela Zabrodsky.

Expressens Victor Malm avfärdar Mikaela Zabrodskys försäkran att juryn inte tar hänsyn till förlagstillhörighet som bokbyråkrati.

– Vad ska hon annars säga? Det är väl självklart att man får ett sådant svar. Men du och jag vet lika väl som hon att det inte existerar fullständigt rena estetiska argument. Varje prisjury gör avväganden som inte bara är estetiska. Det är så verkligheten ser ut, även om vi vägrar låtsas om den offentligt.

Samtidigt, inflikar Malm: ska man klaga på att Bonnierförlagen snor åt sig nästan alla nomineringar till det skönlitterära priset, så måste man samtidigt klara av att komma med estetiska invändningar.

– Fastnar man i fackliga invändningar – det vill säga: Modernista borde haft en nominering och Ellerströms borde haft en – då utgår man enbart från representation och rättvisetänk. Och det har ingenting med litteratur att göra.

Det som är rätt kan samtidigt se dåligt ut, sammanfattar Victor Malm.

– Om man har ett intellektuellt förhållningssätt och bryr sig om litteratur så måste man pröva tesen att Bonnierförlagen helt enkelt var bättre än alla andra i år. Vilket är Augustprisets påstående.

Finns det någon titel du saknar bland nomineringarna?

– Ingela Strandbergs ”När jag var snö” (Norstedts) och Sven Olov Karlssons ”Bygdedjuret” (Natur & Kultur) är för mig självskrivna på listan över årets bästa skönlitterära böcker.

I år kom det in 498 titelanmälningar till Augustpriset. Fördelningen mellan kategorierna skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur var relativt jämn. Förläggareföreningen avslöjar inte hur fördelningen ser ut mellan olika förlag, men Mikaela Zabrodsky säger att ”de stora förlagsgrupperna står tillsammans för en stor andel av utgivningen i samtliga kategorier och av anmälda titlar till priset.”

Under sin tid som förlagschef på Norstedts ställdes Svante Weyler inför ett delikat problem som rörde själva anmälningsprocessen.

– Jag sa: ”Vi kan inte – med hedern i behåll – påstå att samtliga våra titlar är kandidater till Augustpriset. Vi kan med andra ord inte anmäla alla titlar.” Men då sa mina kollegor: ”Det gör ju de andra stora förlagen!” Så då började vi också göra det. Trots att jag tyckte att det var fel.

Bonnier har tidigare varit transparenta med att samtliga titlar anmäls. Men när DN frågar meddelar förlaget nu att man inte har ”möjlighet att kommentera urvalsprocessen”. De två andra stora förlagshusen, Norstedts och Natur & Kultur, bekräftar däremot att man skickar in samtliga titlar. Svante Weyler är kritisk mot förfarandet.

– Om de stora förlagen bombarderar juryn med sin kvantitativt större utgivning, då uppstår en utnötningseffekt. De dränker juryn – och det är att missbruka sin maktställning. Jag vet inte hur många titlar som anmäldes i år, men …

498.

Svante Weyler låter som om han tar sig för pannan.

– 498 titlar?!

Tidigare år har det varit upp till 600, alltså 200 böcker i varje kategori.

– Ja du, det påverkar så klart kvaliteten på juryarbetet. Samtidigt är det svårt för Förläggareföreningen att säga att förlagen bara får skicka in typ 20 procent av utgivningen. Eftersom det skulle strida mot idén att det ska vara årets bästa bok.

Svante Weyler vill inte uttala sig om årets nomineringar är riktiga eller inte – ”det kräver att man har läst hela utgivningen och det har inte jag gjort” – men konstaterar att Bonnierdominansen återspeglar tunga trender på bokmarknaden.

– Frågan man måste ställa sig är: vilka förutsättningar har förlagen att frambringa en så stark utgivning att de kan komma ifråga för Augustpriset? Det rör sig om en krympande skara som har den ekonomiska förmågan, eftersom det kräver långsiktiga investeringar. Med tanke på bokmarknadens utveckling så rör det sig om två–tre förlag. Och då är det naturligt att det blir så här.

Att Augustpriset blivit ”ett företagspris till Bonnierförlagen”, som Victor Malm menar, tycker däremot Svante Weyler är en tillspetsning.

– Med det sagt måste priset upprätthålla auktoriteten av att vara den utmärkelse som svenska författare verkligen vill ha. Och det är ingen självskriven auktoritet, den måste förtjänas.

Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger att det är omöjligt att dra några slutsatser av förlagets dominans i prisets skönlitterära kategori i år.

– Vi visste att vi hade en stark utgivning det här året, men förra året hade vi bara en nominerad i skönlitterära kategorin, vilket var lite i förhållande till vår stora utgivning. I andra kategorier dominerar andra förlag, medan vi har sämre utfall. Nästa år svänger det säkert i en annan riktning.

Högljudda kritiker menar att Bonnierdominansen urholkar Augustprisets trovärdighet.

– Det är författare och böcker som vinner Augustpriser, inte förlag. Det låter som att de högljudda kritikerna vill ha en ökad styrning av priset, så att nomineringarna skulle fördelas just efter förlagstillhörighet. I min värld är det helt bakvänt: juryn måste ha helt fria händer att välja de böcker som de finner vara de bästa, oavsett förlag, säger Håkan Rudels.