Polisen Grace tittar sig runt i det trånga rummet i den lilla byns enda B&B. Väggar och hyllor är belamrade av allsköns folkloristiska pryttlar: skumma masker, forntida symboler, vridna ornamenterade pinnar. Hon råkar stöta till en liten halmgubbe som hamnar på golvet, mitt i kamerans fokus.
Jo precis, en oblyg anspelning på folk horror-filmens kronjuvel ”The wicker man” (”Dödlig skörd”) från 1973 – en kultfilm i dubbel bemärkelse, som handlar om mord och paganism på en vindpinad skotsk ö. Det är en sällsam skapelse vars rykte överträffar dess kvaliteter, men som också inspirerat till bättre genreövningar, där Ari Asters maffiga ”Midsommar” står i mystiskt majestät (den inte helt eggande nyinspelningen av ”The wicker man” kom 2006, med Nicholas Cage i huvudrollen).
I ”The red king” befinner vi oss på den walesiska ön St Jory, ett populärt turistmål med gamla hedniska parader och barnvänligt skrämmande ritualer – men bakom den gemytliga fasaden döljer sig mörka hemligheter och en gammal folkreligion kallad The true way. Det är hit Newcastle-polisen Grace Narayan blivit tvångsflyttad, som ett inofficiellt straff för att hon angett några kollegor som tagit lagen i egna händer. St Jorys gamla polis har gått i pension och övervakar Grace med illvillig örnblick när hon börjar rota i ett gammalt olöst fall.
Anjli Mohindra (”Doctor Who”, ”Bodyguard”) förvaltar sina vassa repliker väl och ger Grace en självsäker grace. Hon smyger ut sarkasmer ur mungipan samtidigt som hon försöker utreda de inkrökta byborna. Men hon är framför allt en yrkeskvinna som håller benhårt på reglementet; en välkommen antites till filmpolisernas alla Dirty Harrys som behandlar lagen som något som katten släpat in. Med endast en assistent till sin hjälp, den inkompetente infödingen Owen, ger hon sig i kast med falska profeter och egennyttiga predikanter.
Den habile tv-serieskaparen Toby Whithouse (”Bergerac”, ”Being human”) har uppdaterat ”landsbygd mot stad”-konceptet med woke-värden av mildare art: En ung, Indienättad kvinnlig polis står i konflikt den gamla vita ordningen – men framför allt pågår det en moralisk debatt i den inte helt finstilta undertexten. Krocken mellan bonnig lynchjustis och urban upplysning kan väl sägas vara en illustration av vår tids kulturkrig mellan det reaktionära och det progressiva.
Jag hade hoppats på, väntat mig, mer… magi, mer surrealism och mer vanvettig fanatism hos byborna. ”The red king” må dela dna och premisser med de ovan nämnda titlarna men stämningsmässigt är det här mer en ”Morden i Midsomer” med mopsig attityd och torr humor. Komik och mystik – det är en extremt svår kombo. Alla tonbyten och humörsvängningar kräver att man kalibrerar om förväntningarna rejält, men när det väl är gjort framträder en ganska trivsam eskapistisk konstruktion, armerad med några korta utbrott av rustik brutalitet.
Kort sagt: besviken – men ändå underhållen.
Läs också:
Strömmat med Wennö
