Helena Lindblad: Är årets Oscarsvinnare utrotningshotade när Trumps vänner tar över filmvärlden?

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Den 98:e Oscarsgalan blev en välbehövlig vilopaus och festkväll för den turbulenta filmvärlden. En påminnelse om att det finns ljus i biokrismörkret, att det finns auteurer som kan få kärlek från såväl cineasterna som den breda publiken – och Oscarsjuryn. Det gäller inte minst årets hetaste Oscarsfilmer som konkurrerade in i det sista. Både Paul Thomas Anderson välförtjänta, sexfaldigt prisade vinnarfilm ”One battle…” och Ryan Cooglers genreförnyande, eldiga och svängiga vampyrskräckis ”Sinners” är solida kioskvältare. Stora studioproduktioner som lyckas träffa både hjärta och hjärna.

Men det var utan tvekan den egensinniga Paul Thomas Andersons år. Ingen av hans hittills tio filmer liknar varandra. Men, som The New Yorker-kritikern David Denby skriver i en essä, har han en särskild sorts observationsförmåga, en känslighet för tidens sår och perversioner. I ”One battle after another” krigar två sidor om USA:s själ; konservativa vita kristna med fascistoida tendenser mot multikulturella dissidenter. Det är knappast finstilt, men det är en film som utstrålar en oemotståndlig känsla av motståndskraft och förhoppning om en ljusare framtid.

Att juryn valde Sean Penns väl karikerade, maniska militär Stephen J Lockjaw i ”One battle…” framför Stellan Skarsgårds komplexa fadersfigur i ”Sentimental value ” var dock en stor besvikelse. Inte av nationalistiska skäl men för att det är så tråkigt att den månghövdade Oscarsjuryn fortsätter fascineras av skådespeleri som freakshow. Att Sean Penn inte ens dök upp och tog emot priset ingav mest känslan av att inte ens han riktigt stod för sin tolkning.

Samma sjuka drabbade kategorin bästa kvinnliga biroll där veteranen Amy Madigan tokskrattande vann för sin roll som manipulativ, megaond häxa i ”Weapons” där hon är maskerad till oigenkännlighet. Freakshow igen. Vem som helst av de andra nominerade hade varit bättre.

Att ”Sentimental value” till sist, i stenhård konkurrens, gick hem med en statyett för bästa internationella film var strålande. Oscargalans starkaste nomineringsfält där alla var värdiga vinnare. Inte minst Jafar Panahis ”Det var bara en olycka” och Kleber Mendonça Filhos gåtfulla ”The secret agent”.

Galans gladaste överraskning var statyetten för bästa dokumentär till ögonöppnaren ”Mr Nobody against Putin” (finns att se på SVT Play) som fler förhoppningsvis nu hittar till. En drabbande, intelligent men också hoppfull film om en ömsint fritidspedagog med mjuka runda kinder i en skitig industristad långt bortom Moskva.

Han älskar sitt liv, sina elever, sin sura mamma och till och med den fula stan. Ända tills han inte gör det längre. Kriget i Ukraina leder till en kampanj för att alla elever ska hjärntvättas med nationalistisk krigspropaganda. Den varma Pavel Talankins motstånd blir att fortsätta filma, men smuggla ut bilderna som bevis. Ett hemligt uppdrag som av naturliga skäl har tvingat honom i exil.

Talankin pratar tänkvärt om elevindoktrineringen i regimkritiska ryska Meduza: ”Först blir det en rutin, sen en kultur och till sist en bur. Buren är öppen, man kan fly. Men utanför är man ensam. Propagandan handlar inte om bara om att bura in folk, utan att få dem att känna att kollektivt motstånd inte är möjligt”. En utsaga som är svår att släppa.