Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det fanns alltid två olika sidor av Brigitte Bardot.
I begynnelsen en strikt katolskt och borgerligt uppfostrad familjeflicka som gjorde tidernas tonårsrevolt efter att hon slagit igenom som omslagsflicka på damtidningen Elle och ilsnabbt blev en kontroversiell symbol för en fri sexualitet, långt före det radikala 60-talet. Tidningen Paris Matchs famösa epitet ”Omoralisk, från topp till tå” från 1958 blev en pr-slogan som lär ha öppnat många dörrar.
Den unga Bardot var brunett i sina först filmroll som 17-åring i hotellkomedin ”Le trou normand” (”Crazy for love”, 1952), men skaffade snart det blondlockiga rufs som som blev en världsangelägenhet efter genombrottet med det passionerade erotiska dramat ”Och Gud skapade kvinnan” (1956). En film fylld av sex, svek, subversivitet och en doft av neorealism. En filmisk tidskapsel som, trots sitt dåliga rykte, fortfarande är oväntat sevärd. Redan där visade Bardot att hon hade skådespelartalang – som med få undantag var större än de filmroller hon erbjöds under sin relativt korta filmkarriär.
Decennierna efter krigsåren blev Brigitte Bardot Frankrikes mest internationellt kända stjärna och modeförebild, först med sina rosavita ”Bardotrutor”, ballerinaskor och toppar med en axel bar och senare allt mer hippiechic. En megakändis som gjorde republiken Frankrike så stolt att hennes ansikte på 60-talet blev förebild för de nyproducerade ”Marianne”-statyetter som spreds över landet. Presidenten Charles de Gaulle kallade henne ”Frankrikes viktigaste export” och tog nådigt emot henne i Élyséepalatset.
Bardots artistkarriär speglade filmkarriären med undantaget att hennes flickförföriska röst aldrig hade riktigt samma dragningskraft som hennes skådespeleri. Dåtidens enfant terrible, Serge Gainsbourg, skrev några av sina hetaste låtar till henne. Mest känd är kanske superstöniga ”Je t’aime – moi non plus” som de sjöng som en het duett, ända till Bardot inte ville vara med längre och bollen gick över till nästa blonda bombnedslag Jane Birkin.
Ska man spela en låt av Bardot är den havsdoftande slagdängan ”La Madrague” mest oemotståndlig – om en het strand, vågornas skvalp och skaldjur till lunch. Den optimala beachlåten vars titel också är namnet på det hus utanför Saint-Tropez där Bardot levde under större delen av sitt liv.
Trots den monumentala upphöjelsen var det alltid något som skavde. Brigitte Bardot trivdes paradoxalt nog aldrig i rampljuset och led alla helvetes kval av att ständigt förföljas av fotografer. Dåtidens intellektuella elit svärmade för henne och teoretiserade kring hennes utstrålning, som Simone de Beauvoir och Marguerite Duras. Nya vågen-kungen Jean-Luc Godard gav henne en underbart ironisk roll som uttråkad och sanningssägande troféfru i metafilmiska ”Föraktet” (1963). Men inte heller rollen som kulturellt alibi tycktes passa Bardot särskilt bra.
Även om hon strävade efter mer seriösa roller, som den hon spelade i Henri-Georges Clouzots kritikerrosade ”Sanningen” (1960) – ett laddat drama om en ung kvinna som anklagas för mordet på sin älskare – så erbjöd sextiotalet inte några större utmaningar för Bardot. Hon visade komiska talanger i Louis Malles peppiga äventyrskomedi ”Viva Maria!” (1965) där Bardot och generationskamraten Jeanne Moreau spelar två showtjejer som hamnar mitt bland revolutionärer i sekelskiftets Mexiko. Striptease och politik i skön förening som har många roliga poänger. Men inte heller den filmen ledde riktigt vidare.
Redan i början av 70-talet tog Bardot ett bistert farväl av filmvärlden och kom att ägna sig åt sin riktigt stora passion, att värna hotade djur och kämpa mot plågsamma djurförsök. Hon startade en stiftelse som bär hennes namn och som påverkat lagstiftningen i Frankrike, framför allt när det gäller säljakt. Ett engagemang som, signifikativt nog för Bardot, fick en mörk baksida.
Den forna ”exportvaran” gick hårt åt sitt land och sin kultur. Inget tack där. Hon radikaliserades in i extremhögern och ägnade åratal åt att skriva böcker och artiklar präglade av islamofobi och homofobi. Hetskampanjer som hon också dömts för flera gånger. I våras gav hon en stor tv-intervju där hon, inte så förvånande kanske, gick till storms mot feminismen i allmänhet och metoo-rörelsen i synnerhet. ”Hycklare” var hennes dom om kollegor som vittnat om övergrepp.
Med tanke på Bardot toxiska status är det kanske inte så konstigt att den enda biopic som någonsin gjorts om den franska superkändisen är tv-serien ”Bardot” från 2023. Och den slutar redan 1960, när Bardot var 26 år gammal och nybliven, olycklig mamma. När jag intervjuade seriens regissör och serieskapare, Danièle Thompson, i Paris berättade hon att hon framför allt lockades av att Bardot aldrig bad om ursäkt. ”En skandalös kvinna som ständigt bytte män, var för snygg, hatade moderskapet. Men hon såg sig aldrig någonsin som ett offer, hon var ingen Marilyn Monroe”, sade hon. Bardot i ett nötskal. Det motsägelsefulla i hennes persona var långt ifrån vackert, men gav onekligen en fascinerande bild av en kvinna av sin tid.
Läs mer:
Filmikonen Brigitte Bardot är död
Bomben Brigitte Bardot briserar på nytt
