Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jack Hildén i Aftonbladet avskyr redan nyfilmatiseringen av Hjalmar Söderbergs klassiker ”Doktor Glas” som får biopremiär på fredag. Han har inte sett den, men ändå. Varför? Främst för att han sett på trailern att killarna som spelar de manliga huvudrollerna (Isac Calmroth och Christian Fandango) är för hunkiga. Dessutom har killar, som också delvis skrivit manus, promotat filmen på … amen herregud …Tiktok!
För att riktigt understryka tesen om att det är snudd på majestätsbrott att göra rörlig bild av ”Doktor Glas”, modernisera den och försöka locka en yngre publik till biograferna, kommer Hildén dragande med den gamla föreställningen om hur romankonsten alltid överträffar filmen. Dessutom vet han att ”Doktor Glas” är dålig för att svensk film generellt är så dålig, bestämt på ”porrfilmsnivå” när det gäller dialog, sedan länge. Norge, Danmark, ja Island och till med Färöarna gör bättre film, sedan länge.
Allt detta utifrån en film som han inte sett.
Kvaliteten är heller inte det intressanta här. Jag vet dock att det är pajaskonster att såga filmer man inte sett
Jag har inte heller hunnit se ”Doktor Glas” (premiär på fredag). Jag vet inte om den är något för mig. Förmodligen inte. Kvaliteten är heller inte det intressanta här. Jag vet dock att det är pajaskonster att såga filmer man inte sett. Och jag vet också är att det har börjar gå troll i jämförelserna med våra nordiska grannar. Ja, det går riktigt bra för Norge, framför allt för niofaldigt Oscarsnominerade ”Sentimental value” av regisnillet Joachim Trier. Oljepengarna har över lag använts väl. Både norsk långfilm och norska tv-serier står sig starka, även internationellt sett.
Finländarna ser mycket inhemsk film, 2025 var sju av tio filmer på deras biotopp finska. Motsvarande siffror i Sverige var deppigt nog lika med noll. Även dansk film attraherar den danska publiken i betydligt högre grad än den svenska filmen berör svensk publik, men har långt ifrån samma appeal på de stora a-festivalerna som det var under Lars von Triers och Thomas Vinterbergs högtidsdagar.
Svensk film mår kanske inte så bra just nu. Men den här knälåga debattnivån är inte heller något sundhetstecken
Ja, svensk film har förskräckande låg marknadsandel i Sverige just nu, ner mot 10 procent, och en besvärande idétorka när det gäller att attrahera den stora biopubliken (förutom när det gäller barn- och familjefilm vilket ändå, på pluskontot, ger barnen biovana). Men också, ej att förglömma, en i nordiska sammanhang rekordlåg statlig finansiering – och en kulturminister som beter sig som en tjurig unge i förhållande till stora delar av den svenska filmvärlden och och hellre skickar ut pm om att hon gått på Netflix-premiär (”Den sista länken”).
Men, glöm inte att för fyra år sedan var Sverige som Norge – i alla fall nästan. Tre svenska regissörer var i tävlan i Cannes. En andra Guldpalm – filmhistoria! – till Ruben Östlund för ”Triangle of sadness” som även blev trefaldigt Oscarsnominerad 2024. Samma år vann Tarik Salehs mästerliga ”Boy from heaven” manuspriset i Cannes. Guldfiskminnet gäller också Filip och Fredriks ”Den sista resan” som drog runt över 400 000 biobesökare för bara två år sedan, en film som lyckades bli älskad av publiken och hyllad av kritikerna.
Svensk film mår kanske inte så bra just nu. Men den här knälåga debattnivån är inte heller något sundhetstecken.
Läs mer:
Här är vårens svenska filmpremiärer: ”Vi dödar boken ’Doktor Glas’”
Läs mer om film och tv i DN
