När kvinnan börjar korsa Norr Mälarstrand, kanske utan att se sig om tillräckligt väl, kommer mannen från höger på sin racercykel, kanske i lite för hög hastighet. Han tvärbromsar, välter till, lyckas precis klara sig kvar på fötterna.
Ni kan säkert gissa vad som hände sedan.
Frågan är bara om ni gissar rätt?
För cyklisten brast inte alls ut i salivsprutande hot och tryckte upp sin mobilkamera i kvinnans ansikte. Gångtrafikanten uttalade inga ogrundade påståenden om mannens mamma. I stället krumbuktade de, gjorde avfärdande åtbörder med öppna händer, bugade, log. Hela deras väsen var två ursäkter.
Vi känner fördomarna om Stockholms trafikanter. Bilister är nonchalanta dräpare som använder sin nya Tesla som skördetröska i folksamlingar. Gångtrafikanter behärskar inte de mest elementära trafikregler: ”Tänk om det krävdes körkort för att gå…” Cyklister är Attilas hunner, ett Guds gissel som släppts lös från Enskede för att i oformliga skaror sprida död och fasa över civilisationen.
Tänk att det ändå nästan alltid går så bra att färdas i Stockholm. Tänk att nästan alla dessa trafikanter klarar att förhålla sig till varandra som en oändlig mängd blixtlås som glider samman, hela tiden, varje dag.
Nog finns undantag. Cyklister som på fullt allvar ser hastighetsanpassning och ögonkontakt som en personlig kränkning, en vägbula i jakten på personbästa. Gångare som har barnets egocentriska världsbild där hela världen ska anpassa sig efter just dem. Bilister som definitivt borde vara något annat, vad som helst, något som inte är hårt och kantigt och rör sig snabbt bland oskyddade.
Men vi glömmer hur det nästan, nästan alltid går bra. Människor som anpassar sig och ler mot varandra i trafiken är bland det vackraste som finns. Den lilla hänsynsdansen på Norr Mälarstrand, där båda parter tog på sig skulden och kollade att den andra mådde bra, är exakt vad som gör oss till inte bara trafikanter utan människor.
Läs fler kåserier, till exempel Helmerson om felmeddelandet ”Hoppsan, något gick visst fel.”
