Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
På väg till jobbet väntar jag vid övergångsstället och tänker väl, som man gör i min kreativa värld, på något djupsinnigt. Som vad jag skulle svara om Elon Musk erbjöd mig en miljon för att äta upp en hamburgare som bestod av bröd, ketchup och en levande jättespindel.
(Jag vet vad min fru skulle ha sagt: Varför skulle han göra det, har han inte mycket viktigare för sig?)
I ögonvrån ser jag något som får mig att avbryta mina intellektuella övningar. Det är ett duvblått chassi, metallic, en sort som får till och med någon som inte kan skilja en Lamborghini från en Nilfiskdammsugare att titta igen.
Även jag ser att detta inte är en Nilfisk. Sportbilen är så spektakulär att blicken fastnar. Men … Vem är det som sitter vid ratten? Är det inte …?
Jodå. Carl XVI Gustaf, Sveriges statsöverhuvud, en gång efterföljande Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Vendes konung.
Tjabo bland vännerna.
Och bredvid honom: Statsöverhuvudgemålen, innehavarinnan av Storkorset av San Martín Befriarens orden (bland många fler), Sveriges drottning Silvia.
Först känns det märkligt. Så inser jag: Klockan är arbetsmorgon, och vägen som jag ska korsa ligger mellan Drottningholm och Stockholms slott. Detta är ju bara ett Stockholmspar på väg till jobbet.
Och vet ni vad? De såg så glada ut!
Något jag aldrig fick utlopp för under min tid som ledarskribent på DN var min övertygelse som glödande rojalist. Hur motiverar jag den? Jag kan förklara någon annan gång, men det har att göra med att en så själlös deg som statsförvaltning mår bra av ett kryddmått saga och förtrollning.
Vad gör en monarkist som ser kungaparet på blanka morgonen? En hovbugning? Skulle jag, som en kollega senare föreslog, bre ut min jacka framför ekipaget så att det inte fläckades av gatans pölar?
Inte ens en vinkning kom för mig. Men glädjen hos det där paret i bilen, deras kärleksfulla leenden, bar jag med mig in i arbetsdagen och än till denna stund.
Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om filmen som var för bra för en Oscar.
