Har ni provat New York Times online-spel Connections? Spelet, som snart fyller två år, består av 16 ord. De hör ihop, fyra och fyra. Uppgiften är att se den röda tråden mellan de fyra orden.
”Oumbärlig”, ”intelligent”, ”världsklass” och ”ödmjuk” skulle till exempel kunna vara en kategori: ”Ord som bättre folk använder för att beskriva Dagens Nyheter”.
Jag älskar Connections, och jag hatar det med passion. Ingenting får mig att känna mig så intelligent, och så bevandrad i det engelska språket, som när jag inser att orden ”crossword”, ”rainbow”, ”grimace” och ”semblance” alla slutar i medeltida vapen.
Inget får mig å andra sidan att känna mig så räddningslöst korkad som när jag missar att ”kayak”, ”mom”, ”level” och ”race car” samtliga är palindrom.
Connections skapar känslor inte bara hos denna halvmisslyckade lösare. Rubriker från nätet: ”Why NYT’s Connections makes you feel bad”. ”The most controversial game on the internet”. ”I hate this game so much!!”
Och det är exakt som det ska. Det fungerar ungefär som en ordvits: ju bättre den är, desto argare blir man.
Men så finns ytterligare en kategori folk. De går ut på sociala medier och skriver ungefär samma sak varje dag: ”Jag hittade den röda tråden i ’fascism’, ’Trump’, ’högerextremism’ och ’New York Times’”. Alternativt: ”Det var ju bra att NYT kan skojsa sig med ordlekar medan VÄRLDEN BRINNER!”
De där typerna har alltid funnits. De står anklagande tysta i sammanhang där människor trivs och skrattar, och förr eller senare kommer det: ”Det där är faktiskt inte roligt! Och hur har ni mage att må bra, när så många inte gör det? Framför allt jag.”
På det finns ett enkelt svar. Leendet, tidsfördrivet, det lilla utbrottet av nonsens – det kan vara exakt vad som behövs för att vi ska behålla vettet och orka säga ifrån när det verkligen behövs. Den dagen människan förlorar förmågan att skratta under mörka moln, då kan vi ge upp på riktigt.
Läs andra kåserier av Helmerson, till exempel om Mellolåten som orsakar mer våld än gangsterrappen.
