Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är sensommar 2024, och l’Amour och jag sover resenärens dammiga, trötta sömn på ett litet hotellrum i sydvästra Tyskland. Vi är omgivna av Rhendalens kullar och en djup tystnad.
Så kommer det. Vi slår upp ögonen exakt samtidigt och stirrar på varandra. Det är ett mycket starkt ljud som vi känner väl igen från Sverige, men hemma hörs det enbart klockan tre på eftermiddagen fyra måndagar per år.
Nu är hon kanske halv fyra på morgonen. Larmet är dovare än i Sverige, men också starkare. Det rullar nedför sluttningarna och samlar ny kraft i dalen. Vi tänker att hela byn, hela området, hela Rheinland-Pfalz måste ha vaknat.
”Vad kan ha hänt?”
”Ingen aning.”
Det är märkligt vilka tankar som hinner fara igenom ens huvud en tidig morgon medan telefonen plågsamt sakta går i gång. För mitt inre ser jag drönarsvärmar, stridsspetsar, hela armador av bombplan på väg västerut genom Europa. ”Var är barnen?” tänker jag direkt, som jag gjort sedan 1994, trots att barnen är hundra mil därifrån.
”Skriver de något?”
”Inte vad jag kan se.” För ingenstans nämns detta, att ett stort dovt larm har brölat loss som ödet självt. Inte i lokalmedierna, inte på X, ingenstans. Och nästa dag – ingenting. Inte en notis på nätet. Det blir ett sådant där mysterium som man tycker om att minnas och tala om med sin älskade.
Till frukosten frågar vi vår hotellvärd. Han svarar: Äh, det händer ofta.
Två år går, och denna gång sover vi i östra Polen. Det är ungefär samma tid och exakt samma ljud.
”Men vad i hela …”
”Igen alltså?”
Denna gång tar vi det lugnare. Till frukosten frågar vi vår hotellvärd. Han svarar: Äh, det händer ofta. Förmodligen brann det någonstans. Larmet är avsett för räddningspersonalen i trakten. När de hör det ska de kasta sig upp ur sängen och omedelbart ta sig till sin station.
Det var skönt att få en förklaring. Samtidigt kändes det tomt att inte ha mysteriet kvar.
En brand kan förstås vara dramatisk nog. Men för oss, två yrvakna svenskar långt borta från den närmast hemtrevliga Hesa Fredrik, var det som att denna den första natten fick vi en liten, liten försmak av undergången.
Läs fler kåserier:
Helmersons förra: På trappan till det gamla huset sitter ett spöke
Helmerson-klassikern: Här är Sveriges fulaste dialekt (och det är inte stockholmska)
Veckans mest lästa kåseri – av Lillebror.

