När Helsingfors 2021 lanserade en ny biennal, med ambitionen att bli en seriös utmanare i jakten på den internationella konstpubliken, höll covidpandemin fortfarande världen i ett stadigt grepp. Det var svårt att ta sig till den finländska huvudstaden, och restriktionerna gjorde att köerna till många videoverk blev löjligt långa.
Men pandemin blev också en resonanslåda. Det ekologiskt medvetna, lite försiktiga och historiemedvetna anslag som Helsingforsbiennalen vinnlade sig om kändes rimligt. Och biennalens huvudarena på ön Skanslandet, en före detta militärförläggning och ammunitionsdepå som numera är en fredad plats med stor biodiversitet bara tjugo minuter från Helsingfors centrum, framstod som en självklar plats att längta tillbaka till. Det var en lovande inledning.
Biennalens andra upplaga tappade tråden totalt. De goda intentionerna fanns kvar, men det som skulle bli en holistisk jakt på nya perspektiv blev jämntjockt och tråkigt. I synnerhet som det saknades visuella utropstecken som är nödvändiga i en anspråksfull miljö som Skanslandet. Det kändes på intet sätt givet att projektet skulle få en fortsättning.
Det är alltså med viss bävan jag stiger in på HAM, Helsingfors konstmuseum, som tillsammans med den centrala Esplanadparken utgör satelliter till huvudutställningen på ön i havsbandet. Verk av 37 konstnärer eller konstnärsgrupper visas på en eller flera av platserna.
I HAM:s före detta tennishallar tar det dock bara några sekunder att inse att biennalens tredje upplaga inte är samma katastrof som föregångaren. Här finns ett tydligt visuellt grepp och en vilja att rikta sig till betraktaren som saknades förra gången. Flera verk knyter an till det övergripande temat ”Shelter”. Däribland norsksamiska Sissel M Berghs ”Hovren Gåetie”, en kåta av älgskinn, och taiwanesiska Aluaiy Kaumakans ”Cevulj – En familjs väg”, en gigantisk omslutande struktur av hängande handtryckta tygsjok.
Kumakan tillhör urfolket paiwan och lyfter liksom Bergh fram traditionella hantverkstekniker och myter, som på ett självklart sätt infiltrerar en samtida modernitet. Även det ett mål för biennalen, som både vill peka på skyddande strukturer och det skydd som negligerade urfolksberättelser och avkodade meddelanden från det icke-mänskliga innebär i form av ökad kunskap och förståelse.
Just det syns också i en utsökt del av utställningen på HAM. Där visas verk av tre svenska konstnärer tillsammans, eller i anslutning till varandra: Carola Grahns på en gång närmast nonfigurativa och väldigt påtagliga landskap av renhudar, Theresa Traore Dahlbergs bronsskulpturer föreställande mytiska varelser från Burkina Faso och Ingela Ihrmans skulptur av en enorm jätteloka.
De två förstnämnda deltar också ute på Skanslandet, där utställningen i hög utsträckning består av tillfälliga verk, ofta gjorda av återanvända material eller sådant som kommer från platsen.
Traore Dahlbergs ”Signals beyond” är en stor installation gjort av silverglänsande bakstycken från radioapparater, hämtade från en lokal soptipp, som i en gammal bunker blir ett abstrakt landskap där ett par väldiga vingar liksom håller om betraktaren. Den antydda fågelformen blinkar för övrigt snyggt till brasilianska Ernesto Netos ännu större fågelkropp, som är uppbyggd av nät och blir en stor perforerad rumslighet på gårdsplanen utanför.
Här uppstår också en dialog med Kristiina Koskentolas fina ”Kråkflock”. I en video berättar den finska konstnären om narrativ och myter förknippade med korpar och visar också en monter med små gåvor i form av kapsyler och liknande som hon har fått av de kråkfåglar hon regelbundet matar vid sin ateljé i Amsterdam. Fåglarna går från ett knappt antytt motiv till direkta medskapare.
Utställningen på Skanslandet är full av små analogier av liknande slag. Ofta med inslag av oansenliga ljud och sublima meddelanden från växter och mikroorganismer.
Biennalens kuratorer Kati Kivinen och Blanca de la Torre strävar efter att bygga en bastion som består av platsens alla historier, och då inte bara de mänskliga utan också djurens och växternas. Det kan låta som om ”Shelter” drar åt det präktiga, och det gör den kanske. Men det innebär ju knappast att ambitionen saknar relevans.
Egentligen handlar det väl om att identifiera en ödmjukhet i det mänskliga öra som lyssnar till alla berättelser. Bara genom att förstå och acceptera att vi är en del av en större helhet kan vi rusta oss mot de utmaningar som vi med antropocen har förärat oss själva.
Det är en fin tanke, förstås. Och korrekt. Vi måste de facto ta in vad våra omgivningar förmedlar om vi ska ha en chans att få följa med in i en fjärran framtid. Men kanske blir resultatet mellan varven väl idealistiskt och lättviktigt. Katie Holtens ”Hur man blir en bättre älskare (Skogsskolan)” är ett typsnitt där alfabetets bokstäver har ersatts av organismer som återfinns i Skanslandets rika flora. Typsnittet kan laddas ner gratis och används i flaggor och anslag på biennalens olika arenor.
Men nog har vi för länge sedan passerat stadiet då en vimpel där ordet ”love” i form av några växter gjorde skillnad. Superstormar, extremvärme och smältande isar är inga tysta meddelanden. De är tecken på ett jordklot som vrålar av berättigad ilska.
Därmed inte sagt att det godhjärtade och aningen övertydliga måste vara fel. Finska Sara Bjarlands ”Stranding” består exempelvis av några kasserade uppblåsbara pooldjur som gjutits i brons. Strandade på en klippa någon meter ifrån havet blir de pösiga delfinkropparna en paradoxalt vacker bild av oljebaserad överkonsumtion.
För föräldrar eller vårdare av barn är verket dessutom en skuldmedveten påminnelse om allt onödigt skräp man mot bättre vetande gått med på att köpa. En halvtimmes lugn i utbyte mot en trygg framtid för barnet i fråga är onekligen en underlig kapitalistisk logik.
Om något här känns överflödigt så är det i så fall biennalens riktigt stora stjärnor Yayoi Kusama och Olafur Eliasson, som båda deltar med äldre verk som mest känns inplacerade i sammanhanget för den nominella glansen.
Liksom tidigare går det också att anmärka på för få visuella örfilar, roliga eller vågade. Men det stör inte alls på samma sätt som förra gången. De återkommande små sambanden mellan både specialgjorda och äldre verk, gör att allt flyter på i en genomtänkt och rätt så övertygande ström. Det är också tydligt att många verk har föregåtts av samtal där konstnärerna uppmanats att lyssna och känna in den specifika platsen.
Den finska duon nabbteeri (Janne Nabb och Maria Teeri) är ett bra exempel. Duon jobbar ofta i samklang med rummen de möter men har här helt lämnat 3D-animeringar och annan teknik de gärna använder. I stället gör de ett analogt nedslag i öns gamla rivningsklassade skolbyggnad, som de täckt med ris och grenar som ser ut att tränga ut ur den fallfärdiga byggnaden.
Skolan var också arena för Katharina Grosses installation på den första Helsingforsbiennalen, och spåren av hennes färgglada intervention syns fortfarande på byggnaden.
Men där Grosses bjärta färger och adderade former mest blev polityr lyckas faktiskt nabbteeri med sina spöklika kvistar, som ger intryck av att vilja utplåna spåren av det mänskliga, ge ett mer bestående intryck.
Men lustigt nog ger lämningarna av Grosses installation ett mervärde, eftersom färgfläckarna berättar att den fallfärdiga byggnaden relativt nyligen har använts till något. Det ger ett eko av biennalens övergripande ambition. Spår läggs till spår och Skanslandet börjar sakteligen formulera sin egen historia som estrad för konst. Det är ett lovande omen. Helsingforsbiennalen är tillbaka på banan.
Läs mer: Ambitiös Helsingforsbiennal i naturskön miljö
Läs mer: Jämntjock och försiktig Helsingforsbiennal
