Någonstans runt 2030 förväntas riksdagen fatta beslut om vad Sverige ska ha för stridsflyg i framtiden, efter Jas. Det står stora värden på spel – förutom försvaret av landet handlar det också om tusentals jobb och Sveriges ryktbarhet som high tech-nation.
I dag pågår utredningar om tre alternativ:
● Utveckla och bygga eget, något som Sverige gjort sedan 1940-talet.
● Utveckla och bygga tillsammans med andra nationer.
● Köpa ett färdigt stridsflygspaket från hyllan.
Det finns experter som menar att Sverige nu borde lämna den 80-åriga traditionen av att ta fram egna, nya stridsflygssystem.
– Det är ju ganska ovanligt redan med Gripen. Det är inte många länder som utvecklar stridsflyg själva, säger Lars Peder Haga.
Han är associerad professor på Flygvapensakademin på Försvarshögskolan i Norge och tror inte på ännu ett svenskt, nationellt projekt.
– Jag tycker inte att det är realistiskt att Sverige ensamt ska leda utvecklingen av nästa generations stridsflyg. Det verkar konstigt om man ser på hur stora kostnaderna är, säger Lars Peder Haga.
Tomi Lyytinen, överstelöjtnant och lärare i luftstrid på Finlands försvarshögskola, håller med.
– Jag skulle säga att det är omöjligt för Sverige att ensamt utveckla och bygga ett sjätte generationens stridsflyg, säger han.
Skälet är enkelt, menar Lyytinen. Det blir sanslöst dyrt.
Redan när Viggenprojektet genomfördes på 1960-talet så fick politikerna hålla i sig när de såg kostnaderna dra iväg.
I dag räknar Storbritannien med att lägga mer än 160 miljarder kronor på utveckling av nästa generations stridsflyg, och då tillkommer stora summor från partnerländerna Italien och Japan.
– Men Sverige har en tradition av att vara lite effektivare än större länder, säger Anders Foyer, biträdande projektledare för Vägvalsprogrammet på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.
Han arbetar i det stora program som ska ta fram beslutsunderlag till framtidens svenska stridsflyg. Inget är avgjort än. Foyer och hans kollegor undersöker bland annat priset för Jasprojektets hela livstid.
– En sak som vi tittar på är hur mycket Gripen förväntas kosta i total livscykelkostnad. Sedan tittar vi på referensalternativ. Vad bedömer vi att det skulle kosta om vi köpte ett nytt system? säger Anders Foyer.
Det har alla Sveriges Natogrannar gjort. Finland köpte amerikanska F-35. Det gjorde Danmark också. Och Norge.
– Det har varit Norges väg sedan början av kalla kriget. Vi har hängt på den amerikanska flygindustrin, säger Lars Peder Haga.
Men även Norges kostnader för F-35 har dragit iväg. Livscykelkostnaderna var beräknade till ungefär 340 miljarder, men det är för lågt räknat enligt norska Riksrevisionen, som gjort en kritisk granskning.
Grannländerna har heller ingen egen flygindustri. Att köpa ett utländskt stridsflygspaket skulle slå direkt mot Saab i Linköping, där 6 000 personer arbetar i företagets flygdel.
– Logiken när man fattar ett beslut om stridsflyg handlar inte bara om ett militärt råd. Det måste sättas i ett samhälls- och industriperspektiv, säger Karl Engelbrektson, generalmajor och tidigare arméchef.
Han tror ändå att ett helt nytt svenskt utvecklingsprojekt riskerar att bli så dyrt att det påverkar andra viktiga satsningar inom försvaret.
– Hade jag varit strategisk rådgivare på Saab så hade valet därför varit att man måste hitta en trovärdig samarbetspartner, säger Engelbrektson.
Tomi Lyytinen på finska Försvarshögskolan anser att Sverige är på väg mot ett internationellt samarbete.
– Jag tror att Sverige kommer att vara med i ett europeiskt, eller euro-japanskt, program hur som helst, säger han.
Lyytinen tycker att den svenska flygindustrin är väldigt stark – och har mycket att bidra med.
– Gripen E är ett fantastiskt flygplan från Saab och svenska flygvapnet. Jag blev överraskad över att Sverige kunde producera det.
Det finns två stora europeiska stridsflygsprogram som redan är igång. Sverige var tidigare med i förarbetet till det som fått namnet GCAP, Global Combat Air Programme. Här ingår Storbritannien, Italien och Japan.
Men GCAP är inte längre aktuellt. På en fråga från DN svarar försvarsminister Pål Jonson (M) att programmet ”planerar för stridsflyg enligt en annan tidsplan och inriktning än vad Sveriges behov motsvarar”.
Det andra stora programmet är fransk-tysk-spanska Future Combat Air System, FCAS. Men det har mötts av svalt, svenskt intresse.
Fakta.Stridsflyg Generation 6
Här är de stora utvecklingsprojekten där Natoländer utvecklar sjätte generationens stridsflyg.
GCAP, Global Combat Air Programme
Samarbete mellan Storbritannien, Italien och Japan. Ungefär 9000 personer arbetar med att ta fram ett nytt stridsflyg med stealth-teknik och drönare.
FCAS, Future Combat Air System
Samarbete mellan Frankrike, Spanien och Tyskland. Belgien är också på väg in. Stridsflyg med stealth och drönare som ska vara klart 2040.
NGAD, Next Generation Air Dominance
Utvecklingsarbete som drivs i USA. Har pausats tillfälligt, bland annat på grund av höga kostnader. Ett av spåren är ett obemannat stridsflyg.
Exakt vilken linje Sverige ska välja är inte klart. Pål Jonson säger i en skriftlig kommentar att internationellt samarbete är nödvändigt:
”Men det kan praktiskt ske på olika sätt. Vi kommer att titta brett på olika samarbetsformer inom vägvalet för framtida stridsflyg, och det inkluderar samarbetsmöjligheter för att effektivt tillgodose behoven inom luftförsvaret.”
Framtidens stridsflyg
Framtidsvisionerna handlar allt oftare om förarlösa flyg. Som loyal wingmen, mindre förarlösa farkoster som assisterar en pilot. Eller helt obemannade, större stridsflyg. Sensorer på allt mellan satelliter och fartyg skapar ett moln av militär kommunikation där fiendens rörelser kommuniceras blixtsnabbt. I ett sånt “Combat cloud” kan till exempel ett stridsflyg peka ut mål åt ett fartyg, eller omvänt.
Läs mer:
Saab vill bygga nästa stridsflyg: ”Aldrig bättre läge”
Armén saknar viktiga vapen – men dröjer åratal
