– Den här klänningen är föreställningens största diva.
Divan i fråga är en pampig bröllopsklänning med tillhörande släp. Kerstin Avemo, som gör rollen som bruden Justine, en av kvällens huvudrollsinnehavare, får hjälp av påklädare Charlotta Wester-Forsén att komma i klänningen. Ett radband av hakar fästs över livet, flera meter tyll samlas upp runt hennes fötter. Kerstin Avemo kliver i två par vita spetstrosor, i det ena paret fästs en mick. Hon ska sjunga en scen från en solstol, i bara bh och trosor. Charlotta Wester-Forséns händer arbetar vant över Kerstin Avemos kropp. Hon har klätt på operasångare i 23 år.
Ur högtalarna hörs en röst som meddelar att det snart är dags för kvällens föreställning av ”Melancholia”. Den hade urpremiär 2023 på Kungliga Operan och blev en av de stora satsningarna under 250-årsjubileet. Nu spelas den igen med några nya solister och vissa ändringar i musiken. Kvällens föreställning är den sista, åtminstone för den här gången.
Det är 15 minuter kvar tills Kerstin Avemo ska stå på scen. Charlotta Wester-Forsén följer bruden ut i kulissen. Hon är liten, och när hon skyndar efter med det flera meter långa tyllsläpet uppsamlat i famnen försvinner hon plötsligt ur sikte under allt tyg.
Under de dryga två decennier som Charlotta Wester-Forsén har arbetat på Kungliga Operan i Stockholm har korridoren bakom scenen varit hennes arbetsplats. Hon är en av fyra fast anställda påklädare här och ansvarar för att klä på damsolisterna inför föreställningar och hjälpa dem med kostymbyten. Hon är den sista personen artisterna möter innan de går ut på scenen.
– Det här jobbet handlar på många sätt om att kunna läsa av människor och stämningar. Alla artister har olika förberedelser och jag måste lära mig deras rutiner. Det svåraste är när en artist kommer tillbaka och är missnöjd med sin insats. Man kan inte bara säga att det säkert gick bra. Det är så känsligt för dem, så naket. Då måste man känna av personen och försöka hitta rätt sätt att bemöta den. Vissa vill prata, andra vill vara ifred.
Charlotta Wester-Forsén praktiserade på kostymateljén och hamnade av en slump på ett möte för påklädarna. Dagen efter ringde chefen för teamet och bad henne komma in och jobba. Den första föreställningen hon gjorde var ett genrep av baletten Törnrosa.
– Det var flera stora kostymer i den, och många tutuer, de här stela, utstående balettkjolarna. Jag hade ju ingen aning om hur man knäpper en tutu. Jag fick en loge tilldelad mig med sex dansare och ett papper med en passningslista med kostymer. Jag fick lite hjälp av de andra påklädarna men var tvungen att lista ut det mesta själv. Det var jag och en till påklädare som var nya, den andra kvinnan kom aldrig tillbaka.
Hon ler åt minnet.
– Man kan väl säga att man måste vara lite klippt och skuren för det här jobbet.
Påklädarens jobb tar vid där kostymörens slutar. Charlotta Wester-Forsén gör passningslistor, tar emot kostymer som har tvättats eller ska lagas, ser till att underkläder och tillbehör finns på plats och lägger fram det artisterna ska ha på sig först i logerna.
– Man måste ha hela föreställningen i huvudet. Efter ett tag går det på rutin, men inför varje ny föreställning måste jag lära mig exakt vad som händer, och när. Det mesta av arbetet som påklädare sker innan själva föreställningen, att knäppa knappar och sådant är en ganska liten del av jobbet.
Ett vanligt klädbyte under en föreställning brukar vara på två minuter och ske bakom scenen eller i logen, då behövs minst fem minuter. I ”Melancholia” är Kerstin Avemos klänningsbyte det mest kritiska momentet. Det måste ske på 30 sekunder och i mörker. Charlotta Wester-Forsén och en kollega som ansvarar för herrsolisterna i vanliga fall kommer att stå redo med klänning och ficklampa i kulisserna och ta emot henne.
– Ett sådant här byte måste koreograferas in i minsta detalj.
Är du nervös då?
– Jag kan inte vara nervös, det skulle smitta av sig på artisterna. Jag måste vara lugn i stressade situationer, det är det viktigaste i det här jobbet. Men när vi väl har fått på en artist en klänning med avancerad knäppning på 30 sekunder och släpper iväg henne ut på scenen igen, då är det klart att vi gör high-five.
Charlotta Wester-Forséns arbetsplats är bokstavligen i kulisserna, men hon känner ingen längtan efter att själv stå på scen. Tvärtom. Hon tycker om att existera där bakom.
– Det är ett mått på att vi gör ett bra jobb att jag inte syns, att publiken inte ens vet att jag finns. En föreställning ska ju vara så att man går in i en annan värld. Då ska publiken inte sitta och tänka på vad som händer bakom scenen.
Men ibland går saker fel, även om det inte nödvändigtvis får publiken att reagera. Under en föreställning av ”Carmen” hade Charlotta Wester-Forsén hand om huvudrollens snabba kostymbyte tillsammans med en kollega. Sångerskan skulle hinna få på sig slöja, stor klänning och smycken, och dessutom få med sig en solfjäder i svart spets.
– När vi står där och ska göra bytet upptäcker jag att solfjädern saknas. Och den var så viktig för slutscenen, Carmen ska nämligen slå Don José med den. Jag fick panik och letade överallt, men den hade gått upp i rök.
Till slut hittade hon ändå en annan solfjäder som fick duga. Sångaren fick solfjädern i sista sekund innan hon skulle åka in på en vagn på scenen. Charlotta Wester-Forsén höll andan i kulissen.
– Det visade sig att den här solfjädern var jättedålig, den gick sönder i tusen bitar, pulveriserades liksom när Carmen slog Don José med den. Då ville jag sjunka genom golvet.
Charlotta Wester-Forsén följer föreställningarna från en monitor i logen. Det är ett ombytligt arbete, där hon hela tiden måste vara beredd på nästa uppgift. När det är lugnt finns det sällan tid att slå sig till ro.
– Det roligaste med det här jobbet är att det är så omväxlande, varje ny föreställning har sitt eget händelseförlopp. Jag lär mig mycket om mig själv, men också om andra människor. Hur olika folk reagerar i olika situationer, och hur jag kan hjälpa till att lugna någon eller få dem att skratta. Det är mycket skratt i det här jobbet också.
Från kulisserna hörs sorlet av röster tystna i takt med att det blir mörkt i salongen. En högtalarröst säger att det har blivit dags att stänga av mobiltelefonerna. Kerstin Avemo tar plats på scenen. Hon sträcker händerna mot den blodröda planeten ”Melancholia” som rör sig hotfullt mot jorden samtidigt som hennes egen bröllopsfest snart ska haverera. Hon är vacker i sin skira bröllopsklänning.
– Det där gick ju bra, konstaterar Charlotta Wester-Forsén nöjt i kulissen.
Fakta.Operans påklädare
Påklädaren Charlotta Wester-Forsén är 62 år och har arbetat på Kungliga Operan i Stockholm i 23 år. Hon ansvarar för operans kvinnliga solister och hjälper dem med kostymer före och under föreställningarna.
Arbetet innebär att förbereda kostymer, lägga fram kläder och tillbehör och hjälpa artisterna med snabba klädbyten bakom scenen.
Herrarnas kostymer knäpps ofta framtill, medan kvinnornas ofta knäpps baktill och därför kräver mer hjälp. I regel behövs en påklädare på sex artister. Under större produktioner, som baletter, kan det behövas 20 påklädare under en kväll.
I år flyttar Operan ut ur det anrika operahuset vid Gustav Adolfs torg inför en omfattande renovering. Den sista föreställningen i huset spelas den 1 december 2026.
Under renoveringen, som väntas pågå till 2032, flyttar opera och balett till den nya scenen Gasometer i Norra Djurgårdsstaden.
Läs mer:
Svensken som gör konsertljus åt världsartister: ”Coachella var roligare förr”