Rob Och Dianne Parsons var 27 respektive 26 år den 23 december 1975 då den något äldre Ronnie Lockwood med en djupfryst kyckling i näven knackade på deras dörr i walesiska Cardiff. Rob Parsons kände vagt igen honom som en något udda fågel från småskolan som barn, men inte mycket mer än så.
– Jag sade ”Ronnie, vad har du en kyckling för?” och han svarade att ”Det var någon som gav mig den i julklapp”. Då sade jag två ord som förändrade allas våra liv och jag är inte helt säker på varför jag sade det. Jag sade ”kom in”, säger Rob Parsons till BBC.
Det blev kyckling till middag och Ronnie Lockwood accepterade ett erbjudande om att bli kvar i paret Parsons bostad över julhelgen. Han hade en diagnos på det autistiska spektrumet och hade varken fast jobb eller bostad vid tillfället, vilket var avgörande faktorer för makarna att öppna sitt hem för honom i juletid.
Men julen gick och Ronnie Lockwood blev kvar. Parsons skaffade barn och han blev kvar, de fick barnbarn och han blev kvar… Faktum är att han bodde under Parsons tak fram till 2020 då han dog av en stroke och på grund av pandemins restriktioner blev det känslosamma sista avskedet genom ett sjukhusfönster har Rob Parsons berättat om i en bok.
Paret Parsons berättar för BBC att, även om Lockwood kunde vara påfrestande, övervägde de bara en gång på allvar att slussa ut honom till eget boende. Det var efter att han bott hos dem några år som de skulle föreslå det för honom, men när han såg dem närma sig förekom han dem med frågan ”har jag gjort något dumt?” – det ögonblicket fick dem att vekna.
– Folk frågar oss hur det kunde bli så här… 45 år. Men sanningen är att det på på något sätt gick en dag i taget. Ronnie berikade våra liv, säger Rob Parsons till BBC.
















