Avvikarna och förlorarna, som vi känner igen fast vi aldrig ser dem, har många namn i Malin Lindroths författarskap: Nuckan, Rolf och nu tycks den unga berättaren i ”En annan doktor Glas” ibland heta samma sak som Hjalmar Söderbergs mentalsjukförklarade och levande begravda första hustru Märta.
Rolf som i romanen med samma namn (2020) tappade fotfästet när han fick sin dröm om att ”leva i det stora allvaret” krossad, har likheter med Märta och hennes dubbelgångare i denna parafras på ”Doktor Glas” – en i raden senaste åren. Men här är fokus på den verkliga Märta Söderbergs frånvaro, omsorgen om glömskan, en stor hemlöshet.
Lindroth skriver ofta vid gränsen mellan omsorg och våld, om gruppen och kollektivets intolerans. Om det som inte kan sägas, som kräver diagnoser, allt efter tidens konjunkturer, det som måste skäras bort.
Nu kommer den unga berättaren från landsorten till det burgna Stockholm i början av förra seklet och hennes dröm om att skapa sig ett eget liv genom att arbeta som jungfru slås sönder när ett litet barn hon har i sin vård skadar sig. Dörrarna slås igen framför henne.
En slump gör henne till notisjägare – murvlarnas trasproletariat som föraktades lika mycket som det dåtida klickbetet av skandalskvaller de levererade till tidningarnas bakdörrar. En av mottagarna är redaktör på Svenska Dagbladet och blir hennes älskare, tills han tröttnar och blir våldsam. Men innan det sker hinner hon få en skymt av något viktigt: pennskaften en trappa upp, den berömda Ligan av skrivande kvinnor med namn som Elin Wägner, Céline Brunius, Gerda Marcus – vi beundrar dem fortfarande som blodssystrar och pionjärer, nyligen i Fatima Bremmers kollektivbiografi ”Ligan”.
Hon ska avslöja vem Doktor Glas är i verkligheten – han som i Söderbergs roman gör sig av med en människa han anser skadar andra
Sådan vill hon bli, till dem vill hon höra! Men när hon gör motstånd mot redaktören hamnar hon på Långbro. Utstött. Paria. Enda vägen tillbaka är att låtsas eftergiven, härma maktens ansikte.
Lappen med författaren Hjalmar Söderbergs namn på, som hon får med en vädjan från en beklagansvärd kvinna som var dag påstår att hon ska hämtas hem av sin make, glömmer hon länge. Men hon nästlar sig in i författarens hem under journalistisk täckmantel. Hon ska skriva ett porträtt som ska få redaktören att förstå vad hon är värd. Hon ska stiga mot ljuset. Hon ska avslöja vem Doktor Glas är i verkligheten – han som i Söderbergs roman gör sig av med en människa han anser skadar andra.
Det bor en gotisk skräckberättelse på Tyskbagargatan i Stockholm, hotfullt myllrande som Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten”, eller förstås Charlotte Brontës ”Jane Eyre”
Den farliga övergivenhetens sår blöder, och det psykiska dramat växer med misstänksamma husor, övergivna barn, och nachspiel med kultureliten som i dunkelt samarbete sett till att få författarens hustru ur vägen. Det bor en gotisk skräckberättelse på Tyskbagargatan i Stockholm, hotfullt myllrande som Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten”, eller förstås Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, när berättaren i feberdrömmar glider in och ut ur Märtas öde.
Den journalistiska undersökningen berör de isande uppgifterna som hundra år senare samlades i Johan Cullbergs och Björn Sahlins ”En äktenskapskatastrof” från 2014, och stilen, som rör sig snabbt och lätt, förstärker intrycket av hot. Ingen vill(e) bli anklagad, och kanske kommer någon att reta sig på Lindroths frågor om sambandet mellan livets och diktens själamord. Men förebilden Tyko Glas är inte ensam i hennes berättelse om ett mästerverk och en kvinna som försvinner.
I Lindroths författarskap återkommer de skuldtyngda gestalterna som inte förstår livets mekanismer, som söker de stora känslorna, en ”fasansfullt storslagen sanning”. De blir både avslöjande sanningssägare och förkrossade berättare, idealister i en värld utan ideal. Likt dubbelgångaren i denna originella, vemodiga kollektivroman om oändlig ensamhet.
Läs fler texter av Ulrika Milles och fler bokrecensioner
