Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
För vissa människor är livet en extremsport. Som i Sinziana Ravinis nya roman, där en kvinna ger sig ut på existentiell och sexuell upptäcktsresa.
Redan 2018 publicerade Ravini en första version av boken i Frankrike. Hon kallar den svenska utgåvan, ”Diagonalt begär”, en ”spegling” av den tidigare. Även bokens huvudperson är språkligt kluven. Eller om man vill använda det mer positiva ordet dubbel. Berättarjaget har likheter med författaren själv: född i Rumänien men bosatt i Paris, och ser Sverige som sitt andra hemland. Utbildad inom områden som konst, litteratur och psykoanalytisk teori.
Boken beskrivs som en ”libertinsk utvecklingsroman”, och redan på första sidan klargör jaget för sin psykoanalytiker att hon vill ”berätta historien om en kvinna som ger sig på jakt efter sitt sanna begär”. Eftersom hon själv är alltför räddhågsen, uppfinner hon ett mer riskbenäget alter ego, Madame X.
För vissa människor är livet en extremsport. Som i Sinziana Ravinis nya roman, där en kvinna ger sig ut på existentiell och sexuell upptäcktsresa
Denna dubbelgångare vågar alltså röra sig genom världen på ett betydligt glupskare sätt. Hon iscensätter livet som ett konstverk av makt och underkastelse, och låter sig styras av diverse väninnor, eller musor som hon kallar dem, som ger henne olika uppdrag. Det börjar visserligen rätt mesigt: någon ber henne onanera, en annan uppmanar henne att utföra den konstiga utvecklingshandlingen att baka bröd. Men snart får hon mer avancerade uppgifter, som att stjäla och att förföra en homosexuell man.
Projektet leder snabbt vidare till ceremoniella gruppsexpartyn med attribut och klicheér från den sadomasochistiska estetikens kuriosakabinett. Snygga perversioner utövas i scenrum fulla av paljettmasker, påfågelfjädrar, ögonbindlar, läder, piskor, kandelabrar. Det är som att kliva in i Stanley Kubricks film ”Eyes wide shut”.
Till vardags bor jaget i en labyrintisk paradvåning i centrala Paris med sin man Vincent, men egentligen drömmer hon om att leva med honom på en getfarm. Dessvärre får hon resa dit ensam, eftersom han inte är intresserad. Han är över huvud taget inte intresserad av henne, han är frånvänd och kall.
När det gäller att skapa en exklusiv stämningsmiljö av taktila material, suggestiva parfymer och vackra, luxuösa objekt och fetischer är Ravini skicklig
Vincent är visserligen på fallrepet från en succéartad vetenskaplig karriär, men hans position ger fortfarande privilegiet att röra sig i societetens glamorösa rum. När det gäller att skapa en exklusiv stämningsmiljö av taktila material, suggestiva parfymer och vackra, luxuösa objekt och fetischer är Ravini skicklig.
Sen kan man såklart undra varför jaget absolut vill återuppväcka den psykopatiskt känslostörda och notoriskt otrogna skitstöveln Vincents intresse. Men det klarnar om man går med på en av romanens grundtankar: att det erotiska maktspelet på något vis kan leda till ett renskalat och sublimt möte mellan närmast övermänskliga själsfränder. Den raffinerade smärtan och njutningen kan paradoxalt nog öppnas mot ett utomkroppsligt, eteriskt sinnestillstånd. Som Rut Hillarp skrev om en liknande tematik: ”Inne i min fångenskap är jag fri.” Ravinis version: ”Man måste lära sig att hitta det goda i det onda.”
Abstrakta formuleringar kan lätt misstas för intellektuell stringens, men det är två helt olika saker. Jag känner mig snarare distanserad än skärpt av grumliga idéer
Men även om ämnet är fascinerande så har jag svårt att engagera mig. Delvis beror det på språkligt slarv, svag persongestaltning och stolpiga dialoger. Men framför allt är det den höga abstraktionsnivån som ställer till det. Abstrakta formuleringar kan lätt misstas för intellektuell stringens, men det är två helt olika saker. Jag känner mig snarare distanserad än skärpt av grumliga idéer om att ”Livet är ändå bara en stor maskerad”, att jaget behöver en man som ”kan älska henne för den hon är, bakom alla masker” och att detta uppnås genom att ”finna den ultimata masken. Masken som demaskerar”. Vad är det egentligen hon menar? Och vad exakt är det hon åsyftar med utläggningarna om sitt ”sanna begär”?
Ravini svänger sig med psykoanalytiskt tankegods och referenser till diverse porrklassiker, främst ”Berättelsen om O” av Pauline Réage men också Markis de Sade, Leopold Sacher-Masoch och Octave Mirbeau, med flera. Själv tillför hon däremot inte särskilt mycket originalitet. Upplägget känns samtidigt både rörigt, pastischartat och förlegat.
Och när man äntligen, från en av muserna, får en konkret definition av vad det där överreklamerade innersta begäret faktiskt går ut på, då är repliken lika platt som när ett väldresserat barn redovisar sin högsta önskan. Hon kommer visserligen inte med det förprogrammerade svaret om fred på jorden, men inte långt därifrån, för det hon åtrår allra hetast är ”Fred med mig själv för att bättre kunna möta andra människor”.
Sinziana Ravini har absolut potential att utforska psykets nyanser ur en oväntad, rent av diagonal vinkel. Men den här gången landar hon snett på fel sätt, i en orgie av tillkrånglad banalitet.
Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker
