När allt man ger ut, oavsett genre, förpassas till ”världsmusikfacket” kan man lika gärna göra det sista någon förväntar sig av en karibisk kvinna. Så resonerade den colombiansk-kanadensiska artisten Lido Pimienta som fick sitt genombrott med förra albumet ”Miss Colombia”. Hittills har hon främst förknippats med latinoinfluerad electronica, men under pandemin väcktes tanken på att spela in nya skivan ”La belleza” med kör och symfoniorkester.
Om ordet vore mindre infekterat skulle man kunna beskriva soundet i termer av omvänd appropriering. Pimienta använder den europeiska klassiska musiktraditionen som medel för att förmedla personliga erfarenheter med politisk underton. Det blir ett koncentrerat stycke kolonialhistoria omvandlat till klanger som absorberar och omfamnar ett kluvet kulturarv. Därtill lika förföriskt som fantasifullt instrumenterat i samarbete med producenten Owen Pallett.
Musiken kan låta kraftfull som Carl Orffs dånande körverk ”Carmina Burana” eller mjukt böljande likt Ravels spanskfärgade ”Bolero” – för att ta två tänkbara förebilder. Själv nämner hon filmmusik av tjecken Luboš Fišer och gregoriansk sång. Ändå framstår legeringen, med inslag av latinamerikanska rytmer och Pimientas mässande stämma i centrum, som helt och hållet egen. Bara avskalade ”Mango” blir väl påträngande vokalt med rösten helt i förgrunden.
Tonen är ofta både sorgsen och ljus på samma gång. Som i mäktiga ”Ahora”, där hon tagit fasta på sina rötter i ursprungsfolket wayuu. Eller ”Busca la luz” som bokstavligen trumpetar ut budskapet: ”Länge leve ett fritt Karibien”. Med nio spår – eller satser – sticker Pimientas knappt halvtimmeslånga svit också ut i en tid när fler och fler artister drygar ut överdrivet långa album med skissartat utfyllnadsmaterial. ”La belleza” – ”Skönheten” på spanska – är en riktig liten pärla för vidsynta fans av både pop och klassiskt.
Bästa spår: ”Ahora”, ”Quiero que me beses”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
