Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den kubanska revolutionen från 1959 har förfört generationer världen över. Landet prisas inte bara för att det trotsade stormakten i norr och gick sin egen väg. Genom att skicka ut hundratusentals solidaritetsarbetare, så kallade ”brigadistas”, på landsbygden lyckades man också utrota analfabetismen. Sedan skapade regimen ett utbildningssystem som gav alla barn gratis skolgång. Kuba blev det land i världen som utbildade flest läkare per capita.
Den nya regimen erbjöd gratis sjukvård för hela befolkningen. Under 1960-talet ledde vårdreformen till att Kuba hade den lägsta spädbarnsdödligheten i Latinamerika. Den kubanska regimen satsade också på kultur och idrott, vilket minskade ungdomars risk för socialt utanförskap och drogproblem. Än i dag är Kuba ett föredöme när det gäller låg brottslighet. Det går att promenera i mörkret i Havanna utan att bli rånad.
Men det finns en sak som diktaturen inte löste – finansieringen av välfärden. Först stod Sovjetunionen för kalaset, sedan Venezuela. Nu är det upp till privatpersoner, så kallade Kubakramare, att stödja enpartistatens planekonomi. I förra veckan skapade Mexikos tidigare president, vänsterpolitikern Andrés Manuel López Obrador, en kampanj på sociala medier där han uppmanar sina vänner att sätta in pengar till den kubanska staten.
”Låt var och en bidra med det de kan”, skriver han och uppger kontonummer.
I nästan sju decennier har den kubanska kommunistregimen försökt få jordbruket att fungera – utan framgång. Kuba är inte ens självförsörjande på baslivsmedel. Mjölken måste importeras från Brasilien. Det finns inga fungerande mejerier på Kuba. Landet har inte heller egen kycklingproduktion. Upp till 80 procent av all kyckling som äts i Kuba importeras från USA. Amerikanska hönsgårdar i Georgia och Arkansas gör stora förtjänster på kubanska konsumenter. Förra året köpte Kuba fryst kyckling och kycklingdelar för tre miljarder kronor från USA. Äggen importeras från Dominikanska republiken.
Hur svårt ska det vara? Innan revolutionen fanns det kycklingfarmar på ön.
När jag skrivit om Kuba och dess misslyckanden får jag mejl från personer som ifrågasätter varför jag inte nämner det amerikanska handelsembargot som trädde i kraft på 1960-talet. Det embargot är så urvattnat och har så många undantag att det inte längre är ett embargo. Varje månad importerar Kuba varor från USA till ett värde av nästan en halv miljard kronor. Handelsförbindelserna har sällan varit så bra mellan länderna som nu. Tio gånger om dagen flyger American Airlines från Miami till Havanna med passagerare och varor.
I stället har embargot blivit en bekväm bortförklaring för att staten misslyckats med grundläggande uppgifter som att säkra elförsörjningen. Landets geografi är som gjord för förnybara energikällor som sol- och vindkraft. Om staten hade placerat kinesiska solceller där sockerrören tidigare odlades, hade Kubas president Miguel Díaz-Canel kunnat tända en cigarr och visa fingret åt Trump när den venezuelanska oljan sinade. Nu tvingas han i stället att anpassa sig – eller avgå.
De senaste decenniernas misskötsel av ekonomin har också lett till att revolutionens flaggskepp kapsejsat. Sjukvården är nu så dålig att spädbarnsdödligheten i Havanna mer än fördubblats de senaste åren. Den är betydligt högre än Albaniens och ligger i nivå med Iraks. Mycket kan man skylla Trump för, men inte den kubanska vårdkrisen – den är självförvållad.
