Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Johannes Klenell påstår i en krönika (DN 2/1) att jag vill ”underminera medmänsklig solidaritet”. Det är en allvarlig anklagelse, som bildsatt med mitt ansikte säkert drar en del klick. Problemet är att kritiken inte riktas mot vad jag faktiskt har sagt, utan mot vad Klenell föreställer sig att jag vill.
Mitt inlägg på X (25/12) kritiserar hur Svenska kyrkan allt oftare använder kristen etik för att legitimera ytliga vänsterpolitiska ställningstaganden. Att ifrågasätta institutioners sätt att tala om solidaritet är dock inte detsamma som att förneka solidaritetens värde. Tvärtom. Solidaritet som inte är frivillig, utan påbjuden, förlorar snabbt sitt moraliska värde och blir en tom ritual, inte en levande dygd.
Barmhärtighet är något moraliskt prövande människor utövar, inte något organisationer ställer krav på
Klenell gör ett vanligt tankefel: han likställer kritik av statligt eller institutionellt sanktionerad ”godhet” med fientlighet mot omsorg om andra. Men i den kristna traditionen – liksom i den humanistiska – är ansvar alltid personligt. Barmhärtighet är något moraliskt prövande människor utövar, inte något organisationer ställer krav på.
När kyrkliga företrädare läxar upp församlingen om Trump, uppmanar till klimataktivism och stöd för Palestinarörelsen berövar de individen möjligheten att utveckla den individuella moral som kristendomen vilar på. Att kritisera denna ytliga politisering är inte ett angrepp på solidariteten. Det är ett försvar av kristendomens själva kärna.
I stället för att bemöta mina argument beskriver han de drygt 13 000 människor (varav tre präster) som håller med mig som ”glöggstinna dårar”
Klenell väljer dock en annan väg. I stället för att bemöta mina argument beskriver han de drygt 13 000 människor (varav tre präster) som håller med mig som ”glöggstinna dårar”. Detta är en oavsiktlig sammanfattning av problemet med den politiska vänsterns konformistiska syn på moral. Fall in i den vakuumförpackade godhetens led och håll tyst.
Ett samhälle vars institutioner reducerar medmänsklighet till rätt åsikter och rätt ord förlorar det som gör solidaritet meningsfull: frivillighet, ansvar och personligt mod. Att försvara dessa principer är inte att vilja mindre med människan – utan mer.
Det är därför jag fortsätter att ifrågasätta institutioner som talar i moralens namn men glömmer dess förutsättningar. Inte för att avskaffa solidaritet, utan för att ta den på allvar.
Denna teologiska diskussion välkomnar jag gärna Klenell att ha direkt med mig och en präst i ”100%”-studion.
Läs mer:
Johannes Klenell: Kristen tro? Nej, Henrik Jönsson vill underminera medmänsklig solidaritet
