Konstmuseet Ateneum i Helsingfors stängde nyligen sin största publikframgång någonsin – temautställningen ”Gothic Modern” som sågs av 240 000 besökare och därefter gått vidare till Oslo.
Erotiskt laddade och morbida motiv med dansande skelett och dödskallar har nu bytts ut mot förföriska och hjärtknipade målningar med gråtande barn, ömma mödrar, hjältemodiga män och flirtiga sydländskor i museets nya storsatsning; ”Gränsöverskridare. 1800-talets resande kvinnliga konstnärer”. Lägg till det smickrande porträtt, frestande fruktstilleben och mäktiga bergslandskap i aftonrodnad.
Vi talar om Dresdenromantik och Düsseldorfmåleri – brunmurrigt, teatralt och ofta sentimentalt, från 1800-talets andra och tredje kvartal. Sedan vände vindarna. Tyska konst- och kulturcentrum förlorade successivt sin dragningskraft och nordeuropeiska konstnärer drog istället till Paris för att anamma det ljusa, friska friluftsmåleriet.
Utställningen är organiserad i tolv tematiska rum och bygger på ett initiativ av Ateneums kurator Anne-Maria Pennonen. Hon har dragit igång ett nätverk med forskare som under flera år grävt i arkiv och trålat i museimagasin. Ett kollektivt detektivarbete som har resulterat i en samling med över 200 målningar, teckningar och skulpturer av 53 kvinnor från de nordiska länderna, Tyskland, Polen och Baltikum.
Det är en oväntat intressant och lärorik utställning, trots en hel del minst sagt kitschiga verk. För här finns också rader av riktiga pärlor av helt okända begåvningar.
Mycket är aldrig eller sällan visat i modern tid, eftersom denna konstepok länge negligerats – i synnerhet bidrag av kvinnliga konstnärer, födda under första halvan av 1800-talet. De kämpade i stark motvind, nekades akademisk skolning, fick betala dyrt för privatlektioner och kringskars kraftigt av fördomar och konventioner.
Bara att bära krinolin gjorde det extra mödosamt att resa och måla, dessutom med ”förkläden” i släptåg. För att studera tog sig dessa kvinnor ändå till Dresden, Düsseldorf, München, Berlin och Weimar, ibland också vidare till Italien.
De var i sanning ”gränsöverskridare”, modiga, målmedvetna och stridbara. Några var dessutom väldigt framgångsrika i sin tid men ändå bortglömda eller nedvärderade i konsthistorieskrivningen. För yngre kollegor var de samtidigt livsviktiga som lärare och/eller förebilder, däribland svenskorna Amalia Lindegren och Jeanna Bauck, norska Kitty Kielland, dansk-tysk-polska Elisabeth Jerichau-Baumann och finländska Fanny Churberg (förra året presenterad på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm).
Vi möter många av utställningen konstnärer öga mot öga i första salen, i fotografier, självporträtt eller deras porträtt av varandra. Här fastnar jag särskilt för Sophie Adlersparre, en svensk adelsfröken som målat sig själv i halvfigur med skruvlockar, allvarsam blick och en palett diskret i bakgrunden. Sin finländska väninna Mathilda Rotkirch porträtterade hon 1834, festklädd med romantisk slöja över håret och upphöjd, besjälad blick.
Den informativa katalogen ger åtskilliga uppfriskande exempel på hur kvinnorna (dock uteslutande från de högre samhällsklasserna) trotsade könsrollsbaserade diktat och sociala normer, och kringgick olika förbud.
Ett skäl till att de nekades tillträde till Akademiernas målarsalar var att de befarades störa männens koncentration och särskilt osedligt ansågs det vara att teckna nakenmodell. Men att tvingas hålla till godo med gipsavgjutningar resulterade i bristande anatomikunskaper, vilket avspeglas i vissa verk på utställningen. I brev har kvinnor vittnat om att de därför smög in under krokilektioner för män.
Den efterfrågade balttyska porträttmålaren Sally von Kügelgen fick under sin studietid i början av 1880-talet i S:t Petersburg faktiskt teckna manliga nakenmodeller, dock försedda med påsar runt sina kön. Förutom dessa styva aktstudier står hon för utställningens maffigaste målning, ett drygt två meter högt salongsporträtt av en kvinnlig stjärnpianist i extravagant volangklänning.
I salen med kvinnors porträtt av män är ett särskilt fint; Elisabeth Jerichau-Baumanns framställning av sin danske make, skulptören Jens Jerichau, som syns vara en sympatisk man. De fick nio barn, vilket inte hindrade henne från att fortsatta måla, ofta med en bebis i bärsele. Denna driftiga kvinna tjänade mer än sin man och i 50-årsåldern reste hon ensam ända till Turkiet och Egypten.
Vad gäller motivval blev kvinnor strängt itutade vad som ansågs passande. Två salar är fyllda med sådana ”lämpliga motiv”, gärna med söta, snälla barn, omhändertagande mödrar och fattiga, ibland sjuka stackare. Ämnen som vädjade till känslorna uppmuntrades; som Alexandra Frosterus-Såltins gestaltning av sörjande föräldrar på väg till kyrkogården med en liten kista i båten. Döda och stridande på slagfältet var däremot något bara för män, men en sårad soldat som vårdades av hustrun i hemmet uppskattades.
I denna sektion hänger flera verk av Amalia Lindegren som blev mäkta populär som genremålare. Reproduktioner av hennes målningar fick stor spridning och redan 1850, 14 år före inrättandet av Fruntimmersavdelningen vid Konstakademien i Stockholm, belönades Lindegren som den första svenska kvinnan med ett resestipendium för att studera utomlands.
Till Lindegrens mest älskade bilder hör en stjärnögd liten tös med en apelsin i händerna. Madonnalika mödrar med sovande barn vid bröstet gick också hem och i synnerhet de pittoreska allmogemotiven från Dalarna.
I ett litet rum går det att närstudera en krinolin, en turnyrklänning och ett snävt korsettliv till en ringkjol – allt för att understryka hur de opraktiska kläderna begränsade kvinnors rörlighet.
Men Fanny Churberg var så fast besluten att arbeta som landskapsmålare att hon lät tillverka rejäla vandrarkängor och bar en tjock kappa av fårull för att kunna ta sig långt ut i naturen och fånga vyer högt upp i bergen. Trots omgivningens hån framhärdade hon med detta och specialiserade sig på vinterlandskap i snö och månskensnätter med dramatiska ovädershimlar. Museer i Finland förvärvade tidigt verk av Churberg, som nu är rikast representerad på utställningen.
I en passage visas en tidslinje med milstolpar för kvinnors rättigheter och jämställdhet, i Finland med start 1848 för första inträdet till Finska Konstföreningens ritskola och bildandet av den första kvinnoföreningen. I katalogen skriver flera av forskarna om hur dåtidens kvinnor hjälpte varandra i föreningar, bildade nätverk, bodde ihop för att spara pengar och startade egna konstskolor. Verein der Berliner Künstlerinnen, bildat 1867, beviljade till och med lån, delade ut resestipendium och inrättade en pensionskassa.
Svenskfödda Jeanna Bauck grundade en framgångsrik konstskola för kvinnor i München i början av 1880-talet och undervisade även vid skolan som drevs av Berlins kvinnliga konstnärsförening. Bauck är annars mest känd för målningen där hon fångat sin danska partner Bertha Wegmann framför staffliet, arbetande med ett mansporträtt. De framställde varandra som självmedvetna konstnärer, målade ibland på samma dukar och hade betydande kommersiella framgångar.
Tyskan Paula Monjé, som var specialiserad på porträtt och historiskt genremåleri, startade i sin tur en konstskola för kvinnor i Düsseldorf. Här är hon representerad med ett brett upplagt motiv från en folkfest i 1500-talets Tyskland.
Även polskan Magdalena Andrzejkowicz gav sig på historiemåleri i stort format, trots att denna prestigefulla genre var förbehållen män. Hon anklagades därför för att vara en imitatör, då det ansågs omöjligt att en kvinna kunde måla sådana teman ”med en sann manlig behandling”. De flesta av hennes omskrivna verk är i dag försvunna men två habila målningar har i alla fall spårats.
Ett rum är ägnat åt stilleben, som enkelt kunde arrangeras i ateljén och därmed klassades som en lämplig genre för kvinnor. En lång vägg är även vikt åt spindlar av den drivna Hilda Olson, den första finländska kvinnan som var vetenskapsillustratör och gav sig ut på långväga forskningsexpeditioner.
Briljerar mest gör dock kvinnosakskämpen Kitty Kielland, här med ett läckert fisk- och grönsaksstilleben från 1878. I påföljande rum med landskapsmålningar är min favorit annars hennes kärvt men känsligt skildrade ”Torvmosse i Jæren”. I Kiellands ögon var exempelvis fjällen alldeles för idylliska och hon hängav sig i stället åt flyttblock, ljunghedar, mossar och kärr.
Den sista salen ”Bella Italia” handlar om de populära Europaresorna i Goethes fotspår. Men att ta sig till Italien var ytterst krävande, eftersom det ännu inte fanns järnvägsförbindelser över Alperna. Här hänger en rad verk av finländska Victoria Åberg som studerade i flera tyska städer, och förblev bosatt utomlands för att slippa resa hem och ge upp måleriet. Bäst är en vy från Capri, med dramatiska klippformationer i aftonrodnad.
Dock är det Elisabeth Jerichau-Baumann som utmärker sig mest, utställningens näst bäst representerade konstnär. Den glada sammankomsten på en ”Italiensk osteria” är skrattretande romantiserad men skickligt orkestrerad – med detaljer som en liten fluga på bordsduken.
Priset tar ändå hennes sjöjungfru från 1873, något helt annat än H C Andersen tragiska varelse. En oförglömlig målning av en sensuell och självsäker kvinnovarelse med tångruskor som nödtorftigt skyler brösten. Men en mörk fisk lurar i vassen.
Läs fler texter av Birgitta Rubin
Läs mer om konst på dn.se
