Kanske var det tv-serien ”Skål” som förledde mig. Men bland allt det jag drömt om att bli – högerytter, en och nittio, rentier – intar stammis en särskild plats. Delvis för att det verkar snäppet mer realiserbart än övrigt på listan, men mest för att det låter så förbannat trevligt: ett ställe dit man när som helst kan gå och få en öl, en bit mat och lite vänligt tjôt. Eller som det heter i historiens mest välkomnande signaturmelodi:
Making your way in the world today
takes everything you’ve got.
Taking a break from all your worries
sure would help a lot.
Jag tänker på ”Skål” för att George Wendt som spelade urstammisen Norm just, som man säger, har tagit sin sista pilsner. Han satt uppkrupen på en barstol i vartenda ett av seriens 275 avsnitt och hans förstarepliker var ofta höjdpunkter.
”Hur behandlar världen dig i dag, Norm?” ”Som en baby behandlar en blöja.”
Mina egna försök att bli stammis någonstans har misslyckats. Bland annat för att krogar som jag lyckats besöka flera gånger har en tendens att gå i konkurs – nej, jag tror inte på något samband.
Det enda ställe där jag är helt säker på att personalen kände igen mig är DN-skrapans gamla lunchkrog. Där fick jag å andra sidan en bit vajer i maten en gång, och en mutter en annan. Svårsmält, även om jag inte heller här misstänker jag ett samband.
Jakten på ett hemställe går alltså vidare, så när det öppnade en ny restaurang i närheten av bostaden, dessutom en med italiensk air – älskar italiensk air! – hade jag redan vid mitt första besök siktet inställt på det trettionde. Det gällde bara att komma förbi debutmåltiden, och helst gilla den.
Och även om maten var okej, hade jag svårt med att servitören sa ”inga problem” på varenda fråga, även när ett ”ja” eller ett ”självklart” hade passat bättre. Det fick mig att undra vilka problem som kunde ha uppstått när jag beställde ett glas vitt, eller bad om en kopp kaffe.
Man kan också tycka att när restaurangen har slut på en av sina tre varmrätter, den enda som passar vegetarianer, och man i stället beställer en pizza för 225 kronor, att det varit mer klädsamt om jag, som gäst, hade varit den som först fått chansen att säga ”inga problem”.
Igen: sökandet efter ett stammisplejs fortsätter. Och visst, jag hör vad ni säger, och jag fattar ju själv, jag borde hellre söka en ”inre trygghet”. Men när världen, som Norm säger, behandlar en som om man legat med dess fru, kan man faktiskt behöva lite hjälp.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: En vägg värd mer än allt jag någonsin haft
Herr B-klassikern: En natt på alla fyra (2023)