I boken som jag just lagt ifrån mig finns en scen som är svår att släppa. Två unga killar, konststudenter, har upptäckt en gatumålning på en tom tomt i centrala London, på väggen mot en mc-affär. De bestämmer sig för att försöka ta ner den, men har ingen aning om hur. Joe, en byggare som hjälpt den enas mamma att fixa lite hemma invigs i planen. Det blir inte lätt, säger han, väggen är ojämn, motivet målat över skorstensstocken – men gör man det i fem delar ska det nog gå…
Medan de står där kommer en man från affären in på ödetomten. Med spelat lugn föreslår grabbarna att de skulle kunna ta bort bilden, ja, till och med betala en slant? Men de är försent ute.
Veckan innan var en tysk där och kom överens med ägaren.
Målningen föreställer fyra åttiotalstuffa ungdomar i coola poser, men med åldringars ansikten, en dam i papiljotter hukar sig bakom en klassisk boombox, över henne är orden ”Old skool” sprejade i rosa och troligen är bilden värd mer än en mellanchef på DN tjänar under ett helt arbetsliv (inklusive ungefär 1600 måndagsmorgnar).
Prisutvecklingen på Banksy har varit explosiv.
Nästan lika märkligt är att den ena av de två killarna växer upp till att bli en av historiens värsta konstsvindlare – i alla fall mätt i pengar – medan den andra skrivit den bok jag just lagt ner. ”All that glitters” är en memoar om den värld där konstverk byter ägare för belopp som verkar mer lämpade att driva sjukhus.
Medan jag läser boken tänker jag på hur olika marknaderna för bildkonst och textkonst fungerar. Den som vill äga ett vettigt verk av Banksy eller Artemisia Gentileschi behöver ha föräldrar i oljeindustrin – den som vill äga ett av Knausgårds eller Dantes bästa behöver 99 spänn.
Jag försöker föreställa mig en bokhandel som fungerar mer som konstmarknaden. Redan utanför står fullastade skottkärror med oengagerade självhjälpsböcker och snabbskrivna deckare. ”Bara att ta” står det på en skylt. Men om man tänkt sig något annat, till exempel en present till sitt brådmogna fadderbarn, får man gå fram till kassan.
”Ursäkta mig, har ni Virginia Woolfs ’Ett eget rum’?”
”Javisst, men har du 11 miljoner kronor?”
Ett par månader senare, när den blivande författaren går förbi ödetomten är ”Old skool” borta, i stället är dess plats markerad av en sprejad, streckad linje med en sax-symbol. Och i mitten, i versaler, står det: ”COLLECTED”.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Så gick det till när Henrik Berggren låste in oss på toan
Herr B-klassikern: Därför låter ”Den vuxne i rummet” som en skräckfilm (2018)
