Jag älskar att bo på hotell. Förknippar det med mystik, spionromaner och frihet. En främmande man i en främmande stad, liksom. En hemlig vandrare som ingen har koll på – förutom mamma förstås, och Fru B, och minst två bokningssystem.
Eftersom mina ekonomiska förutsättningar varierat med åren har jag bott på hela skalan av hotell, både sådana där de tittar förundrat på en när man bokar en hel natt och sådana där skorna blir magiskt putsade om man lämnar dem utanför dörren. Men nivån spelar ingen roll, jag unnar mig alltid att känna mig världsvan.
Utom då på Scandic i Örebro. Inte för att det är något fel på hotellet, men ni hör själva: ”Scandic i Örebro” skriker inte ”gåtfull globetrotter”.
För ett par veckor sedan korsade jag kontinenten med tåg och det slog mig vilken professionalisering som skett, även på de billigare hotellen. Det har blivit enklare, om än mindre spännande, att vara gäst. Till och med på Storbritanniens allra största hotell, med över 1600 rum, flöt allt smidigt.
Men hur skickliga administratörerna än blivit finns ett problem kvar. En värdig uppgift för dem som redan kommit tillrätta med bokningssystem, nödutgångar, frukostkaos och hur man ska behandla den sura tysken på våning tre, som ibland är en kines på sjuan, men på min resa var trehundra avundsvärt druckna Newcastlesupportrar vars lag var på väg att ta sin första engelska pokal på sjuttio år.
Jag erkänner, jag tryckte mig in på hotellpuben och snyltade på deras eufori, hoppade och drack och skrålade med i ”Gimme gimme gimme a striker from Sweden!” Vid slutsignalen flög hundratals öl i luften och borden fylldes av studsande män och minst ett bord gick i bitar – men ett par timmar senare var allting rent och fräscht.
Hotellpersonal runt om i Europa kan helt enkelt sina grejer. Så varför i hela glödheta, eller iskalla, helvete är det omöjligt att skapa ett förutsägbart system som gör att man slipper bli skållad eller skrikfrusen när man sätter på duschen. Inte ens de mest intensiva fantasierna om att vara en internationell agent på väg att rädda den svenska regeringens ära – ”ett tufft jobb”, sa de, ”men någon måste göra det” – klarar sådana chocker.
I stället börjar tankarna handla om hur dugliga EU-administratörer borde baxa fram ett rättssaksförslag om obligatoriska ”så här funkar duschen”-skyltar, och det är inte riktigt lika berusande.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Vad jag tänker när jag inte får mitt morgonkaffe
Herr B-klassikern: Finns det något bättre än att ha ont i knäna tillsammans? (2018)
