Det viktigaste som finns att säga om min fotbollskarriär är att den är ett hån mot ordet karriär.
Jag gjorde ett mål. Ett. Och jag är inte ens säker på att det var i en tävlingsmatch. Men minnet av den dagen, när solen sken över 80-talet, gräset var grönt på Boovallen och jag fick starta som vänsterytter, är magnetiskt. Det är fyra decennier sedan men jag vet precis var på foten bollen träffade. Jag känner det nu: en varm ilning högt upp på högerns insida – och sedan ett återsken av euforin när bollen passerade målvakten.
Fånigt?
Oh yes.
Men om just denna fånighet är jag inte ensam. Ja, jag ser er fellow travellers, alla ni som inte heller kan passera en bollplan utan en plötslig längtan i kroppen. Som saktar in stegen i hopp om att tonåringarna ska missa passningen så att man, med låtsat ointresse, får ta emot och lira tillbaka.
Mitt spelande tog alltså inte slut på grund av något krånglande knä, eller för att andra intressen tog över. Nej, jag slutade med fotboll av samma skäl som jag aldrig blev fotomodell: grundläggande genetisk inkompetens.
I längden är det ju tråkigare att göra saker som man saknar fallenhet för. Euforin kommer mindre ofta, och skrubbsåren gör lika ont på oss som ofta faller omkull.
Det finns en sorg i det där, som jag tror drabbar nästan alla någon gång i livet: Insikten att något man älskar att göra inte älskar en tillbaka. Att man bara kan förändra sig så långt – med träning eller smink eller jävlaranamma – och att dörren till de flesta drömmar, och vägar genom livet, alltid varit stängd.
Hur många tvärflöjtslektioner tog det mig att inse att det inte spelade någon roll hur många tvärflöjtslektioner jag tog? För många. Trots tydliga antydningar från läraren. ”Du spelar fotboll också, inte sant? Du kanske är bra på det?”
Det var jag ju inte, men med tiden hittade jag en närliggande talang. Jag blev, och är faktiskt fortfarande, en jävel på att titta på fotboll. Dessutom tvingades jag utveckla en annan förmåga, en som jag önskar att fler utvecklat, inte minst i maktens högre sfärer: en hyfsad förståelse för vad man inte är bra på, och när det är dags att lägga av.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Får man be om bättre svingar, herr minister?
Herr B-klassikern: Tre tecken – så vet du att du borde gått på semester (2024)
