Herr B: Många låtar får mig att gråta, de här får mig att låta bli

Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Sam Cooke är en av musikhistoriens största, ett av soulens fundament och en ständigt pågående fråga: Vad hade hänt om han fått fortsätta att skriva sånger och hälla sin glänsande, lite syrliga tenor ur världens högtalare?

Han byggde en brygga från kyrkomusiken till hitlistorna och hade nyligen tagit ett väsentligt steg som låtskrivare när han 1964 sköts ihjäl på Hacienda Motel i Los Angeles. Det är ett omtvistat dödsfall – och jag vet inget om vad som egentligen hände den där decembernatten. Men jag vet en sak, de senaste månaderna har Sam Cooke burit mig.

Det har varit en jävla vinter, med sjukdomar och död och, som man säger, fan och hans moster. Jag har fått gräva rätt djupt för att klara av de saker som en rimlig människa bör klara av – nej, jag pratar inte om några stordåd, bara om basen: att vara en okej farsa, make och arbetskamrat, och gå med grovsoporna ibland.

När började köpa skivor med undergrounddisco visste jag att det värsta var över

Men som alltid när livet bjuder motlut är jag tacksam över att jag är så lättpåverkad av popmusik. Det är en svaghet jag vårdar som en gåva.

När min pappa just hade dött behövde jag någon form av terapi (det var uppenbart), och jag fann den sittande på en hård blå soffkarm, framför en cd-spelare och med en växande hög funksamlingar. De hette saker som ”Super breaks”, ”Right on” och ”Africafunk: The original sound of 1970s funky Africa”. I timme efter timme satt jag där och tänkte ”oj oj oj vad det svänger”, och nästan ingenting annat. När jag efter ett par veckor började köpa skivor med blandad undergrounddisco visste jag att jag det värsta var över. Någon jävla måtta fick det vara.

Och nu har Sam Cooke hjälpt mig. Genom kylan och mörkret har rösten spirat och värmt. Jag har varvat diskografin flera gånger, från de tidiga gospelinspelningarna med The Soul Stirrers, mot allt högre pophöjder och tillbaka igen.

Det finns mycket musik som får mig att gråta, men Sam Cooke får mig att låta bli. Förutom när det kommer till mästerverket, en låt som jag inte kan höra utan att veta att det är en av historiens två–tre bästa. Så lova mig, kära läsare, att ni lyssnar, och lyssnar igen, och ser om ni kan hålla känslorna tillbaka när han öppnar munnen och hjärtat och ilskan över rasismen och släpper fram: ”I was born by the river, in a little tent. And just like the river, I’ve been running, ever since.”

Rimligtvis var slitna svenskar med helt vanliga livsproblem det sista Cooke tänkte på när han skrev ”A change is gonna come”. Men det struntar jag i. Jag är öppen för musiklyckan var den än kommer ifrån.

Ville bara få säga tack.